Som så många andra svenskar har jag deltagit i de svenska FN-styrkornas fredsbevarande verksamhet. I mitt fall som stf. ragrpC och stf. trådgrpC. Detta i bataljon 68M med operationsområde Sinai. Jag var förlagd på Camp Tre Kronor, Baluza. En camp i den norra delen av BZ. På kvällen kunde man se ljusen från fartyg, som låg på redden utanför Port Fouad och väntade på att få passera genom Suezkanalen. Annars var natthimlen svart med klart lysande stjärnor. Lika svart som dagen var ljus.

Camp Tre Kronor ( vid den röda triangeln ) var stabs- och trosskompaniets camp och det innebar av naturliga skäl att det var ganska så gott om "stjärngossar" (officerare) på campen. Vi hade ju bataljonstaben på vår camp. Likaså en enhet med signalister från den kanadensiska underhållsbataljonen. Stabsplutonen hade sina baracker på Signal Hill, en kulle i utkanten av Camp Tre Kronor. Telefonväxeln, som vi hade hand om var placerad i det som en gång i tiden hade varit en del av en järnvägsstation. Vårt jobb var, utöver att betjäna telefonväxeln, att underhålla det telefonnät, som fanns uppbyggt inom bataljonens operationsområde. Samt givetvis att hålla radiosambandet igång. Men det var även vi, som skötte bataljonens egen rundradiostation, Radio Malish, " Rösten i öknen på 96,5 MHz "!

Kanske var det den enda statligt sponsrade piratradiostationen. Vad jag vet, så var det aldrig tal om att betala några STIM-avgifter. Ej heller togs det någon hänsyn till copyright eller så. Hörde man en bra låt på Voice of Peace eller någon annan radiostation så bandades den och sändes sedan vid passande tillfälle ut över Radio Malish.

Bataljonens uppgift var att fungera som en sorts larmklocka som skulle slå larm om någon av de omgivande länderna, Israel eller Egypten, skulle visa tecken på att inleda fientligheter. Vid ett eventuellt krigsutbrott var vår uppgift att snabbast möjligt dra oss ur och evakuera. Vårt jobb var då avslutat eller kanske man skall säga misslyckat. Just detta att det fanns styrkor i området med uppgift att larma skulle ses som en broms för stridshandlingar. Vi skulle genom vår närvaro avslöja överraskningsanfall.

Vår tillvaro på campen och inom zonen var ganska behaglig. Genom att vi var ganska många och arbetade i skift hade vi relativt mycket fritid som vi kunde utnyttja för att se oss om i zonen eller bara ta det lugnt. Ibland så fick vi prova att vara kreatursfösare. Det handlade då inte om kor utan om kameler, som beduinkvinnorna motade in på campens område för att de skulle få beta av det bete som fanns innanför vårt på vissa ställen undermåliga staket. Detta var inte tillåtet så vi samlade ihop kamelerna och larmade den lokala administrationen, som i sin tur fick ta reda på ägarna och anmoda dem att hämta djuren efter att ha betalt böterna för tilltaget. Att sedan kvinnorna fick ut för det hela kan man nog vara ganska säker på. I alla fall fick man det intrycket när man hörde deras ljudliga klagan.

Under vintern är det ganska kallt och fuktigt nattetid varför vi hade ett par fotogenkaminer inne i barackerna. De eldades med jetbränsle, JP-1, och var guld värda. Dagarna var som varma, svenska sommardagar och lite till. Solen var ett vitglödande klot på den blå himlen. Men den dök snabbt som en fallande gråsten ner bakom horisonten när tiden för solnedgång var inne. Dag var dag och natt var natt. Inga halvmessyrer där inte.

Varje tillfälle att festa tags tillvara. Kvällarna tillbringades som regel på någon av de mässar vi hade tillträde till. Så här i efterhand är det inte utan att jag stundtals funderar på hur det junde komma sig att det var möjligt att förtära så pass mycket alkohol som det trots omständigheterna var. 3 kronor för en stor grogg. Detta låga pris gjorde att groggarna ofta blev till ett ansenligt antal på en kväll. Men det var trots detta inte så att tjänsten missköttes eller att man såg några som var redlösa. Men jag misstänker att det fanns säkert de som hade problem med alkoholen. Tyvärr var det väl så att detta inte var något som det talades så mycket om. Det hörde liksom till att man tog sig en grogg på mässen eller hade en våt fest lite då och då.

Ofta kom det beduiner som ville göra affärer med oss. En vanlig vara som de erbjöd var "habelibab", det vill säga hasch. Så om vi hade haft intresse av att skaffa oss hasch hade det inte varit några problem. Ej heller hade det kostat så mycket. En limpa Saratoga-cigaretter á 4,25 SEK räckte till en ganska skapligt tilltagen bit. Haschsmuggling var tydligen ganska vanligt förekommande, ty vid ett tillfälle bad den lokala administrationen FN om hjälp varvid vår bataljon ställde en skyttepluton till förfogande som uppbackning. Ett smugglarfartyg togs på bar gärning vid lossning av lasten som bestod av 3 ton hasch. Så det kan inte bara vara tobak som vattenpiporna laddades med.

Sand ute och sand inne! Ja, så var det av naturliga skäl. Vår stf plutch påpekade ideligen att det måste städas även om vi hade gjort det bara en kort stund innan han dök upp. Och ibland så slog chamsinen till. Denna sandstorm kom söderifrån och var inte alls populär. Men även när det inte var någon sandstorm, så drev sanden omkring och trängde in lite varstans. Fin sand fördes fram av vinden och bilarnas vindrutor blästrades av dessa omskringsvävande vassa sandkorn. Mina glasögon slapp inte undan denna nötande behandling de heller. Helikoptrarnas rotorblad saknade helt färg på framkanten. Slitaget på motorer och rörliga delar var därför stort.

Här i Sverige så brukar man ju få ploga bort snö från vägarna, men i Sinai var det sand som man fick ploga bort. I den drivande sanden kunde man ibland hitta minor. Och att köra på en stridsvagnsmina med terrängbilen hade knappast varit trevligt. Själv råkade jag ut för att i hög fart med en "Valp" grensla en stridsvagnsmina som hade glidit ut på asfaltsvägen. Hur stor marginal jag hade till minan med underredet har jag inte ens vågat drömma om. Det hade ju kunnat bli min sista resa.

Under den senare delen av vår tid i sandlådan inträffade ett sprängattentat i utkanten av Tel Aviv, som gav Israel en anledning att invadera Libanon. Så här i efterskott är jag tveksamt inställd till huruvida det var skäl nog för en invasion eller om det var så att den israeliska regimen använde sig av attentatet som en legitimering av invasionen. Det är ju möjligt att jag har fel, men tanken finns dock. Båda sidor har dock sina svarta fläckar och jag vill inte hålla någon för mer än den andre. Som bekant är ju krigets första offer sanningen. Och sanningen brukar stupa redan före det första skottets avfyrande.

Hur som helst. Vår bataljon fick snabbt sätta upp en interimstyrka i avvaktan på att en "ordinarie" FN-styrka skulle hinna sättas in. Ungefär en 1/3 av bataljonens styrka togs ut bland de frivilliga till denna uppgift. Detta innebar att tillvaron för de som blev kvar i BZ givetvis påverkades på det viset att det var färre som skulle utföra samma arbete som tidigare. Men det var inget som gjorde tillvaron odräglig. Med glatt humör och lite djävlar anamma så löste det sig. Vårt motto var ju: "Lätt fixar vi det!"

Vid insatsen i Libanon gjorde bataljonen sin första och enda förlust. En terrängbil körde på en mina varvid föraren skadades medan passageraren dog. Men livet gick vidare för bataljonens två styrkor. Efter en tid kom detachementet tillbaka till Sinai och allt återgick till den normala rutinen. Sommaren kom och temperaturen steg. Så kom den dag då det var dags att bli avlösta av nästa kontingent.

"Hemåt det bär" sjöngs och de flesta såg fram mot att få komma hem. Det fanns dock ett antal som hade valt att "reka" och fortsätta en period till. Jag var själv erbjuden att få reka, men då jag hade familj, som jag hade lovat att komma hem till var det inte svårt att välja för min egen del.

Tiden som FN-soldat har för min del varit en positiv och nyttig tid. Min syn på massmedias bevakning av olika världshändelser fick en nyttig omvärdering. Jag tror inte på allt som skrivs och sägs. Många av de nyhetsrapporter som sprids är ju uppenbart färgade av olika anledningar. Det gäller ju att sälja så många exemplar av en tidning som möjligt och då gäller det ju att få det hela att verka så dramatiskt som möjligt. Inte för att jag påstår att massmedia handskas lögnaktigt med fakta, men det är nog tyvärr så, att man allt för ofta betonar och tonar ner efter behov och syfte.