Kretaresan

7/5 - 14/5 1998.

Innehåll: Dag 1 Dag 2 Dag 3 Dag 4 Dag 5 Dag 6 Dag 7 Dag 8 Bilder

 

Dag 1. Torsdag 7/5 -98.

Klockradion tutade vid tre på morgonen. Allt var redan packat och det var bara att klä sig och äta en snabb frukost innan det bar iväg mot Arlanda via Västerås. Solveig skjutsade mig i den lånade bilen till Västerås, där jag skulle ta flygbussen mot Arlanda. Letade förgäves efter flygbussens hållplats vid stationen men fick vid en kontroll med VL veta att den nu fanns en bit därifrån vid varuhuset Punkt. Så det var bara att ta bagaget och springa för att hinna med. Har sedermera fått veta att det är fler än jag som har drabbats av västeråsarnas "galenskap".

Till Arlanda kom bussen i lagom tid. Det var bara att checka in och ta sig till väntsalen intill gaten. Då det var cirka 200 passagerare som skulle med tog ombordstigningen omkring en halvtimme, varvid planet inte kom iväg förrän omkring klockan 8:30. Men det var nog något som man hade räknat med för det verkade inte på besättningen som om planet var försenat.

Flygningen var händelselös och det enda som kunde sägas störde lugnet var de långa köerna till de 4 toaletterna. En del drack ju ganska mycket och sprang till toa ganska ofta.

Efter cirka 4 timmars flygning landade vi på ett soligt Kreta och efter en stund fick vi kliva ur planet och åka buss den sista biten. Väntan på bagaget blev som tur var inte lång så det där med att passera passkontroll och få sitt bagage var en procedur som bara tog ett par minuter. Sedan började det visa sig att tempot på Kreta var ett annat än hemma i Sverige. På grund av att ett par överförfriskade passagerare hade lastat in sitt bagage i rätt buss men sedan valt att kliva upp i vår buss som skulle åka till andra hotell än det som de skulle till blev det nästan en timmes väntan på bussparkeringen medan det reddes ut innan vi kunde fara iväg. De tre "extrapassagererna" fick ta taxi till sitt hotell. Men det var nu inte endast dessa tre passagerare som fördröjde avresan utan även en del andra som fick för sig att de bara måste röka. Det var ju rökförbud på bussen så de kutade av den och ställde sig i skuggan en bit bort. Att samla ihop alla som skulle med bussen var ett tids- och tålamodsprövande jobb för reseledaren, som dock lyckades hålla en goda min.

Till sist kom vi så iväg och bussresan gick genom den hårt trafikerade staden Chania mot de olika hotellen. Det var små och många, så stoppen blev därvid också många.

Vädret på Kreta var som en svensk sommardag. 20-25 grader och sol. Däremot meddelades att vattnet i havet bara var runt 18 grader så det där med bad blev ju inte så lockande.

Till sist kom bussen fram till hotell MITHOS, som var ett litet hotell med en taverna i markplanet och ett kafé. Att hotellet var betydligt enklare i sin standard än vad som framgick av ROYAL TOURs katalog var ganska självklart. Utsikten från rummet var åt ena hållet en grässlänt medan den åt det andra hållet var ut över Agia Marina. Rummet var betydligt enklare än det som visades på katalogens bild. Otroligt lyhört och det ekade rejält när någon öppnade eller stängde en dörr. Varmvattnet fungerade sporadiskt, på gränsen till aldrig. Det var visst något fel på den soldrivna varmvattenberedaren. Den klarade tydligen inte av att producera tillräckligt med varmvatten för att svara upp mot det lilla hotellets 16 rum. Så därför var varmvattnets temperatur fullt jämförbar med en fjällbäcks.

Byn Agia Marina består av en huvudgata samt ett antal tvärgator. Hotell, barer, affärer och MC-uthyrningsfirmor utgjorde den huvudsakliga bebyggelsen i den nu totalt överexploaterade byn. I mitt tycke var det inte en direkt trivsam by, men smaken är ju som bekant olika. Befolkningen, som arbetade i byn, bodde längre upp på bergsidan. Gick runt och beskådade eländet, köpte lite vykort, vatten och bröd innan jag satte mig på den taverna som fanns i hotellbyggnadens markplan. Beställde in en måltid bestående av vitlöksbröd, souvlaki och grekiskt öl. En positiv överraskning, som bröt av mot det negativa intryck som jag hade fått av Agia Marina. När det blev dags att betala notan kom Nikos, krögaren, med ett glas ouzu och en tallrik med en sorts yoghurt som dessert. Detta serverades med ett glatt "it's on the house, mister!".

Det jag tidigare hade handlat lämnade jag sedan in på rummet innan jag vandrade in mot Chania. Samma trista syn. En total överexploatering. Mängder av små hotell och affärer. Följde sedan stranden tillbaka mot Agia Marina. Det var inte många som badade, men de tappra få som hade vågat sig ner i vattnet tycktes dock trivas. Fortsatte min vandring längs bygatan västerut mot Platanias innan jag återvände till hotellet.

Visst var det varmt och skönt. Men om det nu hade funnits någon gammal fin bebyggelse så hade den offrats på kommersialismens altare. Pengens makt är ju som bekant stor.

Trött efter en lång dag försöker jag ringa hem. Attans, det fungerar icke. Hade glömt landsnumret, så det var ju inte så konstigt att det inte går att komma fram. Skönt att "nallen" trots allt fungerar.

Tillbaka till början

Dag 2. Fredag 8/5 -98.

Tog en sovmorgon. Då jag hade semester kunde jag ju sova lite längre än vanligt utan samvetskval. Efter en enkel frukost, bestående av en varm ost- och skinksmörgås, nypressad juice och kaffe på en av byns tavernor, gick jag och inhandlade några vykort, som jag skrev och postade innan jag återvände till hotellet. 10.30 kom resebyråns buss, som jag följde med till deras välkomstträff.

Passade på att vid den anmäla mig till de utflykter som jag var intresserad av. Det handlade om utflykterna till Knossos och Samariaravinen. Samtidigt bokade jag en 200 kubiks Vespa så att jag kunde åka omkring lite på egen hand under lördagen och söndagen. Jag hade ju inte för avsikt att sitta som en husfluga på hotellrummet. Efter denna "träff" med utspädd drink och sedvanlig genomgång av resebyråns arrangemang valde jag att till fots bege mig till "gamla" Agia Marina. Och se, där var det allt betydligt finare. Men så var det ju en bit ifrån turistreservatet.

Efter denna positiva vandring var det dags att ta lokalbussen in till Chania. Billigt och praktiskt. Bara 240 drachmer, d.v.s. ca 6 svenska kronor. Under ett antal timmar vandrade jag runt i den gamla staden och kunde konstatera att den hade formats av mer än en kultur under sin existens.

Saluhallen var en livlig plats med mängder av nyfikna turister, inklusive mig själv. En svensk hälsovårdsnämnd hade nog låtit stänga saluhallen snabbare än vad det gick att säga saluhall. Men här fick den vara i full gång. Men den var på intet vis att betrakta som smutsig även om den inte passade in i de svenska spelreglerna.

Även det sevärda marinmuseet besöktes och i jämförelse med det nya fina som finns i Karlskrona så sätter jag det som segrare. Mindre men mycket trevligare och charmigare.

Hamnen sjuder av liv. Inte på grund av en mängd fartyg utan på grund av alla matställen där hungriga turister flockas. Dessa restauranger har inte utkastare utan inkastare. Eller det är väl snarare så att dessa skall försöka på ett vänligt sätt locka de presumtiva gästerna att välja just deras restaurang istället för någon annan. Till saken hör också att de sällan är påträngande och efterhängsna utan istället mycket lyhörda för folks reaktioner. Troligen har det visat sig ge fler gäster än den påträngande metoden.

När det sedan blev dags för mig att återvända till Agia Marina köpte jag en biljett på busstationen och frågade en busschaufför om han skulle köra till Agia Marina. Han missförstod nog mig och trodde att jag ville veta om han skulle köra snart. Jag klev i vilket fall som helst ombord på bussen. I utkanten av Chania var det dags för biljettkontroll. Då framgick det att bussen var på väg till Heraklion. Åt helt fel håll med andra ord, så det var bara att kliva av vid första bästa hållplats och nästa buss tillbaka till busstationen.

Efter en stunds kaosliknande virr-varr kom jag i alla fall iväg med en buss som skulle till Agia Marina. Väl framme där gick jag in i en affär och inhandlade lite ätbart i form av bröd och läsk då jag var både hungrig och törstig. Efter detta mellanmål gick jag så bort till nästa by utmed kusten, Platanias innan jag återvände till hotellet. Satt sedan på balkongen och slöade tills det var dags att sova.

Tillbaka till början

Dag 3. Lördag 9/5 -98.

Vaknade vid 7-tiden. Låg kvar en stund och läste innan jag tyckte att det var dags att gå ner till restaurangen för att äta frukost. Hade ju bokat en Vespa och i avvaktan på att den skulle levereras tog jag det lugnt. När den väl hade kommit var det bara att hämta tröja och jacka då det var mulet och lite svalt. Åkte därefter till uthyrningsfirman i Platanias och hämtade ut en hjälm. Försedd med en hjälm var det bara att åka till närmaste mack och tanka. Med full tank bar det så iväg västerut mot Maleme, där jag besökte den tyska krigskyrkogården innan jag styrde kosan mot Kissamos. Regnet hängde i luften och det började rent av komma ett och annat stänk. Frågan om när det skulle komma på allvar växte sig allt starkare. Lite oroväckande var det, då jag saknade regnställ. Vem hade väl trott att det skulle bli oväder? Inte jag i alla fall.

Kissamos var inte mycket att se. En rad vägarbeten och en ganska intetsägande bebyggelse. Kanske hade jag fel, men just då kändes det inte så lockande att stanna för att göra några mer djuplodande studier av orten och vad den nu hade att erbjuda. Återvände därför till Agia Marina där jag passade på att fika innan jag fortsatte till Chania. Siktade så in mig på Venezolas grav men kunde inte finna vägen. Fick syn på en MC-polis så jag stannade och frågade om vägen. Han började förklara men avbröt sig själv, hoppade upp på motorcykeln, startade och vinkade att jag skulle följa efter. Med påslagna blåljus for han iväg med mig i släptåg. Så stannade han, pekade på en skylt som visade mot flygplatsen och sa att jag skulle följa den tills jag såg en skylt som visade vidare till Venezolas grav. Tackade för hjälpen och for vidare på rätt kurs.

Väl framme vid gravplatsen kom ösregnet. Det var bara att ta skydd där det gick och försöka undgå att bli helt genomvåt. Lika snabbt som regnet kom slutade det. Så när det väl hade regnat färdigt sparkade jag igång Vespan och drog norrut. Nu var det jag som skulle ta mig till den lilla byn Stavros där delar av filmen om Zorba en gång spelades in.

Vägen slingrade sig som en asfalterad orm längs kusten och det var en fröjd att åka Vespa. Det var annat än att sitta i en buss och bara åka med. Den ena byn efter den andra passerades och det blev allt torrare. Snart var jag framme vid Stavros och det var inga svårigheter att hitta ett ställe där jag kunde fika. Det var riktigt skönt att få komma inomhus i blåsten. Vågorna gick meterhöga rakt in i viken. Fotograferade lite innan jag åter startade Vespan och styrde kosan mot Agia Marina via Chania. Rykten hade gått i Stavros att det hade regnat så kraftigt att det skulle vara översvämningar inne i Chania och att det inte skulle gå att ta sig fram genom staden. Men som så många gånger visade det sig att man inte alls skall ta rykten på allvar. Visst var asfalten våt, men inte mer än vad den blir av ett regnväder.

Åter i Agia Marina tankade jag och fortsatte söderut upp i bergen. Vägen slingrade sig fram längs bergssidorna och så tog asfalten slut. Vägen blev sämre och så var jag framme vid ett vägskäl utan skyltar. Chansade och tog vägen som gick till höger. Och väntade där? Jo, en utförsbacke som var BRANT. Så brant att jag under ett kort ögonblick tvivlade på att det skulle vara möjligt att ta sig upp igen om jag skulle vara tvungen att vända längre ner. Men skam den som ger sig. Avanti, Vespa! Inte viker en viking för en sådan sak tänkte jag och satte av nerför backen. Vägen fortsatte sedan längs berget och snart kom jag fram till en bondgård där vägen gick på bara berget. Fick väja för ett omkullfallet träd men annars så var det inga problem att ta sig fram. Efter att ha passerat bondgården var jag inne i en liten by.

När jag kom fram till bygatan gjorde jag som vid det förra vägkorset, tog till höger och kom snart till ett monument över kretensare som hade stupat i olika krig sedan 1913. Stötte där på ett gäng svenskar som hade hyrt skotrar och drev omkring på samma sätt som jag. Fortsatte sedan genom stora apelsinodlingar som sedan övergick till olivodlingar innan jag åter var i Platanias. Valde sedan att ta kustvägen tillbaka till Agia Marina och hotellet. Väl åter så kom regnet och då fick det bli en lång siesta. Regnet vräkte ner som ett vattenfall så det var inte att tänka på något annat än att hålla sig inne.

Vid niotiden på kvällen gick jag ner till hotellets restaurang för att äta en sen middag. Medan jag väntade på maten inträffade ett elavbrott, som lade byn i ett kompakt mörker. Fotogenlampor och stearinljus fick utgöra belysning tills elavbrottet upphörde efter cirka 20 minuter. Elavbrottet gjorde ju att allt arbete i köket försenades så jag fick acceptera att vänta lite på maten, men det gjorde inget. Den som väntar på något gott sägs ju aldrig vänta för länge. Maten var som vanligt god så jag kunde ju vara nöjd trots elavbrott och dröjsmål.

Framåt halv elvatiden var det dags att återvända till hotellrummet för att efter att ha läst en stund somna.

Tillbaka till början

Dag 4. Söndag 10/5 -98.

Upp vid 7-tiden. Utan att jäkta valde jag att gå till en servering en bit från hotellet för att äta min frukost innan jag tog vespan och for iväg söderut upp i bergen. Nu skulle jag testa om det gick att ta sig upp för den branta backe som jag dagen innan hade tagit mig nedför. Åkte därför samma slinga fast i omvänd riktning. Och att ta sig upp var inget svårt. Vespan klättrade utan protester uppför backen och jag kunde därmed inse att det var nog inte så oöverstigligt brant som jag hade fått för mig när jag såg backen första gången.

Fortsatte norrut tills jag åter var i Agia Marina för att sedan fara västerut tills jag kom till en plats vid Gerani där jag styrde kosan söderut genom stora apelsinodlingar. Det var bara att stanna och plocka lite apelsiner så var färdkosten ordnad.

Fick dock snart vända på grund av regn. Platanias passerades efter en kort stunds körning. Redan då var jag genomvåt och det blev allt kyligare att åka. Så när jag kom tillbaka till hotellet var jag lika våt som om jag hade badat med kläderna på. Snabbt upp på rummet och av med de våta kläderna. Märkligt nog var tröjan och T-shirten torra. Allt annat var bara att hänga upp på tork.

Vilade en stund innan jag i nya, torra kläder kunde åka in till Chania när regnet väl upphörde. Parkerade vespan en bit från hamnen och gick sedan till fots kors och tvärs genom staden. En del gator var som tagna ur en arabisk soukh, men så har ju Chania och hela Kreta under ett antal hundra år var under turkisk överhöghet. Kom till något som verkade ha varit en del av stadens forna befästningar. Hittade en väg upp på denna byggnation och fick en bra utsikt över den inre stadskärnan.

Tog ett par foton innan jag återvände ner till gatunivån och drog mig ner till hamnen och marinmuseet. Hittade ett ställe där jag kunde ta en fika medan jag vilade benen. Under tiden kom regnet, igen. Till en början bara lätt, så jag kunde klara mig utan regnkläder. Började dock se mig om efter någon form av regnjacka till ett överkomligt pris. Det var nu inte längre frågan om en regnskur så det blev alltmer akut med regnkläder.

Efter en stunds sökande fann jag så en jacka som av butiksägaren klassades som regnjacka. Jag ville dock inte kalla den för det utan som en vindtät jacka som klarade kortare och lindrigare regnskurar. Men bättre det än att jag blöter ner tröjan. Iförd denna jacka kunde i alla fall jag ta mig relativt torrskodd till hotellet.

Drev sedan omkring på småvägarna uppe i bergen och hade kul. Passerade små byar som bara bestod av en kyrka och ett par hus. Ibland inte ens det. Ibland slutade bara vägen utan förklaring varför det bara var att vända. Det gällde att utnyttja vespan maximalt innan den skulle lämnas tillbaka.

Efter att ha lämnat vespan hos uthyraren i Platanias var det bara att gå tillfots till Agia Marina och hotellet. Kvällen avslutades som vanligt med en middag på hotellets taverna. Vitlöksbröd, souvlaki och ett par öl satt fint efter en lyckad dag. Middagen avslutades som vanligt med att Nikos bjöd på youghurt och ouzo.

Efter middagen var det bara att bege sig upp till rummet för att förbereda för morgondagens utfärd till Samariaravinen. Med tanke på att bussen skulle komma redan 06.10 så var det ju lika bra att packa ryggsäcken redan nu på kvällen för att slippa jäkta på morgonen.

Tillbaka till början

Dag 5. Måndag 11/5 -98.

Vaknade vid ett flertal tillfällen under natten av att det regnade våldsamt. För att ta det blygsamt. Regn, det liknade snarare ett vilsegånget Niagarafall. Men det var inte bara naturens nyck som störde nattrom utan även ett gäng högljudda tyskar. Skrik, gapflabb och fyllevrål är ingen njutning utan mest en typ av miljöförstöring.

Klockan 5 väcktes jag så äntligen av väckarklockans envisa pipande och konstatera att det fortfarande störtregnade. Typiskt! Just den här dagen då jag hade planerat att vandra i Samariaravinen. Började tveka och undra om det egentligen var lönt att gå upp. Men så fattade jag mod och gjorde slag i saken. Upp ur sängen och på med kläderna. Om bussen skulle komma mot all förmodan så gällde det ju att finnas på plats.

På utsatt tid kom i alla fall bussen, så det var ju tur att jag kom mig för att kliva upp. Väl ombord på bussen meddelades det att vi skulle fara upp till ett ställe alldeles i närheten av ravinen och avvakta besked. Om det skulle vara omöjligt att genomföra vandringen skulle vi få pengarna åter.

Vi anlände till ett matställe i byn Omalo några kilometer från ravinen och åt frukost. Kaffe och smörgås. Allt medan regnet vräkte ner. Att se ut genom fönstret var som att titta in i ett vattenfall. Vattnet låg flera centimeter djupt på asfaltsplanen framför huset. Så det var inte troligt att vi skulle släppas ner i den djupa ravinen. Snart kom också beskedet att ravinen var stängd av säkerhetsskäl. Det var bara att ta sig till bussarna, som kördes fram till ravinens början för att vi i alla fall skulle få en chans att se lite grand av ravinen. Besöket vid ravinens början blev av naturliga skäl mycket kortvarigt.

Återfärden gick genom ett störtregn. Under resan nedför bergsvägen kunde vi se hur regnet spolade ner grus och jord på vägbanan. Där asfalt saknades började vattenfyllda kanaler korsa vägen. Under resans gång återbetalades den tidigare erlagda avgiften. Vad annars.

När vi sedan närmade oss Platanias upphörde regnet. Väl åter i Agia Marina gick jag upp på hotellrummet och tömde min ryggsäck på sitt innehåll av vattenflaskor och bröd. Sedan gick jag och hyrde en vespa på nytt. Denna gång en modernare variant, en 150 kubiks Vespa Skipper med automatväxel. Den var otroligt lättkörd och betydligt piggare än 200 kubikaren. Tankade, återvände till hotellet för att hämta tröjan innan jag tog ut kursen mot Omalo. Ville kontrollera hur det såg ut nu när regnet hade upphört. Det bar iväg som ett glödande spjut mellan apelsinodlingarna. Snart nog tog de slut och det började bära av uppför bergsidorna. Vägen klättrade i zig-zag uppför branten. Den pigga vespan tog sig obehindrat uppför den slingrande bergsvägen. Vägen blev allt sämre där den var obelagd och det märktes att det hade varit oväder. Jag kom till byn Láki innan jag tvingades att vända av regnet. På den höjden låg ovädret kvar, så det var bara att vända om och söka sig neråt.

Väl nere så var det bara att fara vidare. Styrde kosan in till Chania där jag drev omkring någon timme i solskenet. Tog en fika på ett café nere i hamnen innan jag återvände till vespan och for iväg mot bergen söder om Chania.

For uppför slingrande bergsvägar upp mot toppen av bergskedjan. Passerade hjordar av får och getter. Getter som till och med klättrade i träden för att finna ätbart. Från alla håll hördes bräkanden och hundskall. Vände sedan i byn Panagia. Färden nerför bergsidorna var en färd med otrolig utsikt. Chania låg lång där nedanför med Medelhavet som bakgrund. Tog sedan motorvägen mot Stalos och kunde då konstatera att den här vespan var god för farter över 100 km/tim. Vände in mot Platanias där jag tankade innan jag begav mig till resebyråns lokalkontor för att anmäla mig till onsdagens vandring genom Imbrosravinen.

Drev sedan omkring på vägarna uppe i bergen söder och sydväst om Gerani. Passerade små, ja mycket små, byar, oliv-, apelsin- och citronodlingar. På ett ställe var det en bonde som slaktade en get vid sidan av vägen. Livet därute på landsbyggden var ju ett annat än livet inne i städerna. Timmarna och kilometrarna gick och snart var det dags för mig att återvända till Agia Marinas för att lämna tillbaka Vespan. Synd, för det var verkligen roligt att fara omkring på det här viset för att se sig om på egen hand.

Åt som vanligt dagens huvudmåltid på hotellets taverna innan det var dags för mig att kvarta in.

Tillbaka till början

Dag 6. Tisdag 12/5 -98.

Vackert väder! Sol från klar himmel. Äntligen. 8.15 kom så bussen som jag skulle åka med till Heraklion och Knossos. Nu skulle det i alla fall bli av. Att få besöka den så välkända ruinstaden Knossos. Efter en frukostpaus i Rethymnion fortsattes färden längs Kretas nordkust mot Heraklion. Det är nu öns huvudstad och tillika den största staden på ön. Där besökte vi först museet för att se en del av de fynd som gjorts i samband med utgrävningarna av Knossos. Och det var inte lite som hade grävts fram. Nej, sal efter sal fylldes av allehanda ting. Mot slutet av rundvandringen genom museet var det så dags att se på de freskomålningar som hade hittats i just Knossos. De var monterade på stora plattor som i sin tur hängde som gigantiska tavlor på väggarna. Lunch. Det var nu en nödvändighet. Magen började knorra och meddela att det var dags att fylla den med något. Gjorde misstaget att följa med reseledarna till restaurang Minos och blev rejält besviken. Servicen var dålig och lasagnen smakade inte som jag hade väntat mig. En, som jag senare fått veta, kretensisk kryddning gav den en ur min synvinkel underlig smak. Efter denna halvmessyr till lunch tog jag mig en promenad och tittade på 1861-gatan, som är som en stor utomhussaluhall. Det hojtades och skreks kors och tvärs i den livliga och ljudliga kommersen. Fortsatte sedan till Nikos Kazantzakis grav uppe på den venezianska stadsmuren. Snart var det dags att söka sig tillbaka till bussen och återvägan gick längs trånga slingrande gator genom bostadsområden in till centrum varifrån vi återupptog resan mot Knossos.Knossos, denna så omtalade plats är idag enbart lämningar och påbyggnader på dessa. Dessa påbyggnader är försök av Sir Arthur Evans att visa hur han trodde att det hade sett ut. Kanske hade han rätt i vissa delar medan han i andra fall hade helt fel. Men hur det är med den saken lär väl inte vara möjligt att få reda på. Hur som helst så var det ett imponerande byggnadsverk. Och det väckte inte utan orsak frågan om varför varje kultur eller större härskare i alla tider har haft en drift att bygga dessa monumentalbyggnader. Men allt har sin ände och efter att ha vandrat runt bland ruinerna blev slutligen dags att åter sätta sig i bussen. Nu för att återvända till hotellen. Under resan "hem" stannade vi till vid ett fik utmed vägen, så att vi kunde få en kopp kaffe med tilltugg. Kaffet var dock i blaskigaste laget för att vara i min smak, men bättre än inget. Åter i Agia Marina blev det en stunds vila innan jag gick ner till tavernan för dagens middag. Som vanligt var maten och stämningen god. Ölen lagom sval och vitlöksbrödet precis som det bara skulle vara.

Tillbaka till början

Dag 7. Onsdag 13/5 -98.

Åter en morgon med vackert väder. Det var nästan så att man undrade. Men så var det och snart bar av mot Imbros längs krokiga och branta bergsvägar. Resan tog närmare 1 ½ timme men vad gjorde väl det. Utsikten var grandios och resan tycktes därför inte så lång. Väl framme i byn Imbros åt jag en andra frukost bestående av starkt, gott kaffe och pitapannkaka med honung innan jag styrde stegen mot ravinen. Solen lyste från en blå himmel, men på grund av höjden var det inte plågsamt hett utan snarare lagom varmt att gå i.Det kryllade av tyska vandrare med kängor, lederhosen och vandringsstavar. Det var som en germansk folkvandring. Framåt marsch! Die Deutschen marschieren weiter! Ravinen var grönskande och fylld av olika slags blommor och örter. Där blommade salvia, jerusalemsalvia, drakkalla m.m. För den botaniskt intresserade måste den här ravinen vara ett fynd. Ravinen var stundtals mycket trång med näst intill lodräta sidor. Ibland vidgade den sig för att sedan bli som en tunnel. Men överallt fanns det blommor i mängd.

Fåglar av olika slag konserterade dolda av växtligheten. Slog följe med ett par från Öland och snart kom vi fram till mittpunkten på den cirka 8 kilometer långa vandringen. Där fanns det möjlighet att köpa lite drickbart så jag passade på att köpa en mugg raki. Snart kom tyskarna marscherande och på kommando från ledaren tog de fram sina vattenflaskor. Då var det vi som föredrog att åter sätta oss i rörelse söderut. Här och var fanns det grottor av varierande storlek i ravinens sidor. Berggrunden var mjuk så det var lätt att inse smältvatten kunde holka ur bergsidorna relativt enkelt. Berget bestod av en blandning av sandsten och kalksten. Ibland stod berglagren på högkant, ibland så låg de ner. Det berodde helt på hur berget hade deformerats under årmiljonernas gång.Till slut började ravinen bli bredare och sidorna lägre. Vi närmade oss slutet och snart kunde vi skymta Medelhavets blå vatten.

Här på Kretas södra sida kallas Medelhavet för det Libyska havet.En kall öl på en taverna efter vandringens slut satt inte i vägen. Det dröjde inte länge innan de sista i sällskapet hade klarat av vandringen och fått lite i sig. Bussarna stod framkörda och väntade på att få föra oss tillbaka till våra hotell. Åter en bussresa fylld av sevärda naturscenerier. En lyckad sista dag på Kreta avslutades med en rejäl middag på hotellets taverna där hotellets ägare Nikos bjöd på ouzo i mängd.

Tillbaka till början

Dag 8. Torsdag 14/5 -98.

Sol och vackert väder. Det var ju dags att fara hem till Sverige igen. Lämnade in nyckeln och inväntade bussen som skulle ta mig till flygplatsen. Som alltid tog det sin runda tid att klara av incheckningen. Och sedan en lång väntan i en vänthall med undermålig ventilation. Plan kom och gick men vi fick vänta. Tax-freebutiken var livligt frekventerad av de som hade grekisk valuta kvar. Om det sedan var så billigt var ju en helt annan sak.

Så var det äntligen dags att gå ombord på det plan som skulle ta oss tillbaka till nordliga Sverige. Kreta låg snart bakom oss och en veckas semester led mot sitt slut.

Tillbaka till början

Åter