Fjällvandringen 1985.

Förberedelser.

Det hela börjar med ett telefonsamtal. Av en ren slump råkar samtalet komma in på fjällvandring. Min gode vän Torbjörn frågar om jag är intresserad av att följa med på en kortare fjällvandring tillsammans med våra söner. Då det ännu är vinter och långt kvar innan det blir aktuellt med semester. eftersom jag inte har gjort någon fjällvandring tidigare, men ändå haft vissa funderingar på att göra en sådan tvekar jag inte någon längre stund. Lika bra att göra slag i saken och följa med. Utrustning har jag sedan tidigare, så det finns inte några större utrustningshinder som kan sätta käppar i hjulet.

Under våren träffas vi ett antal gånger och gör upp mer detaljerade planer på var vi skall förlägga vår vandring. Ganska snart kommer vi fram till att Jämtlandsfjällen ligger bra till. Inte så långt bort men ändå värda att besöka. De tre pojkarna, Fredrik, Anders och Magnus, är helt med på noterna. För dem blir det ett äventyr utöver det vanliga. Allt eftersom vi närmar oss sommaren tar planerna fastare form. Vi beslutar oss för att förlägga vandring i Jämtlandstriangeln, dvs trakten kring Sylarna och Blåhammaren, och att det får bli sommarlovets avslutning.

Var och en införskaffar det som eventuellt saknas. För min del blir det att köpa mat. Frystorkad mat av varierande sammansättning och smak. Godis, russin och annat smått som kan behövas. Och så en ryggsäck till Fredrik. Hittar en bra ramsäck som är lagom stor. Medan Fredrik och jag ändå är i inköpstagen kompletterar vi med lite packremmar och några reservpinnar till tältet. Bränsle till Trangiaköket köper vi också i sådan mängd att det beräknas räcka till för vandringen och lite till.

Den befintliga utrustningen kontrolleras noga så vi vet att den är som den skall. Tur var väl det, för Fredriks stövlar var vid det här laget urvuxna. Så det blir till att köpa nya. Hittar ett par Sarek-stövlar till ett bra pris.

Till början.

9/8. Starten.

9 augusti tar vi, Fredrik och jag själv samt våra omfångsrika packningar, bussen från Norrköping till Örebro. Där besöker vi mina föräldrar, för att kommande dag sammanstråla med de övriga i sällskapet. Vi tar det lugnt och kan utan brådska göra en sista kontroll av utrustningen och komplettera med det som eventuellt saknas.

Till början.

10/8. Dag 1.

Framåt kvällen är det dags att bege sig till stationen tillsammans med de övriga i ressällskapet för att äntra tåget mot Östersund och Storlien. Vi har sittplatsbiljetter och försöker att göra det så bekvämt för oss som det nu kan gå. Fem rejäla packningar skall stuvas undan så gott det går. Bagagehyllorna fylls till bristningsgränsen. Det är ju inte precis bekvämt att sitta och sova men det får gå. Pojkarna tar det som ett äventyr och är syn- och hörbart påverkade av resfeber. Packningarna placeras efter bästa förmåga på bagagehyllorna. Serietidningarna som pojkarna tagit med sig läses och cirkuleras runt. Inte en gång utan flera. Hur orkar de?

Så, helt plötsligt börjar Anders, min väns yngste son, att klaga över att det är något som droppar på hans huvud. Till en början tror vi att han skojar med oss, men det visar sig att så inte är fallet. Det kommer från hans egen packning. På ryggsäcken har han hängt en fältflaska, som han har fyllt med sin favoritläsk Coca Cola. Skakningarna gör att kolsyra pressar ut läsk förbi flaskans packning. Det var alltså orsaken till det klibbiga regnet. När flaskan tömts på en del av sitt innehåll och hängts i bagagehyllan med korken uppåt, har det blivit så sent att tröttheten tar överhanden. En efter en somnar vi. Sömnen blir av naturliga skäl inte den bästa. Men är det ett äventyr som man skall ut på så spelar inte en lite obekväm resa så stor roll. Vi får ta igen det vid ett senare tillfälle.

Till början.

11/8. Dag 2.

Tidigt på morgonen vaknar vi. Vi är snart framme i Östersund där vi skall byta till tåget mot Storlien. Tillsammans med en mängd andra människor står vi där på perrongen och väntar på att tåget från Stockholm skall komma. Packningarna är stora samt av skiftande form och färg. Det är en blandning av trötthet och förväntan, som präglar sällskapet. Klockan är heller inte mer än att det i normala fall återstår någon timmes sömn eller rent av mer.

När det efterlängtade tåget väl rullar in till perrongen letar vi snabbt reda på våra platser. Stuvar undan våra packningar för att sedan slå oss till ro. Med ett knappt märkbart ryck startar tåget sin färd mot fjällen. Vi passerar en rad små stationer med för oss lite märkliga namn. Järpen, Undersåker o.s.v. Så dyker ett välbekant namn upp, Åre. Då vet vi att det inte är så långt kvar. Där har vi ju den stora linbanan, som vi har hört talas om, men bara sett på bild. Den börjar i byn och leder rakt upp i de lågt gående molnen. Slalombackar och hotell passerar förbi för att snabbt försvinna. Landskapet är kuperat och skogen tät i den dalgång där järnvägen drar fram.

-Enafors nästa!

Aktiviteten ökar när vi hör att vi nu närmar oss tågresans slut. Vi samlar ihop våra, vid det här laget utspridda, saker och stoppar ner dessa i våra packningar. Anders, före sin storebror Magnus och min son Fredrik, ilar till dörren. Här gäller det att vara först av tåget. Så fort tåget har stannat vid Enafors station öppnar Anders tåget och kliver av. Han bara försvinner. Samma sak med de två andra pojkarna. Vi vuxna följer efter och konstaterar att det finns ju ingen perrong. Och det här skall vara en järnvägsstation. Av vad vi kan se så finns det inte något stationshus heller för den delen. Så går det upp för oss att vi har stigit av tåget på fel sida. Just en snygg början på en fjällvandring. Skrattande går vi runt loket till lokförarens stora förvåning.

Vilken början på vår vandring. Regn! Tjocka moln ligger lågt och regnet strilar sakta ner över oss. Vi går in på hotellet för att höra hur det är med vatten på fjället. Personalen bara ler och talar om för oss att inte behöver vi sakna det inte. Vatten finns det hur mycket som helst av. Vi tackar och drar iväg mot Silverfallet. Följer den markerade stigen genom skogen fram till myren, där en spångad led tar vid. Bra, för annars hade det nog varit allt annat än trevligt att gå. Vi hittar även en del hjortron som är mogna. Myren tar så småningom slut och vi kommer åter in i ett skogsområde.

Vid en bäck finner vi en plats där vi kan ta en välbehövlig rast. Anders inleder med att vattenfylla sin ena stövel under det att pojkarna lekte i väntan på maten. Skamset är det han som får ta fram torra strumpor och se till att de våta hängs på packningens utsida för att få torka. Trangiorna åker fram och det tar inte lång stund innan vi kan få vår mat. Te med smörgåsar och nyponsoppa. Vi justerar även våra packningar. Jag tar båda sovsäckarna och en del andra saker medan Fredrik tar liggunderlagen. Detta då hans packning visat sig vara i tyngsta laget.

Vandringen går vidare genom skogen. Branta backar går inte att undvika. De är dock inte så branta att de är till några större besvär, men de tar trots allt på krafterna en del. En rast känns snart välkommen. Snart kommer vi fram till en bred bäck. Vi vuxna vadar med iskallt vatten upp till halva stövelskaften. När vi kommer halvvägs hör vi pojkarnas skratt från andra sidan. De har med barns vakna ögon hittat en stadig bro bakom ett buskage bara något tiotal meter från den plats där vi vadar.

Vi tar här en kort, välbehövlig paus innan vandringen går vidare längs stigen, som blir allt brantare. Skogen består nu av smala, krokiga björkar. En del växer över stigen så att det är enklare att gå runt dem än under dem för oss vuxna. Stigen bredvid Silverfallet är brant. Med tung packning på ryggen blir det än mer märkbart. Men när vi väl är uppe får vi som kompensation för våra ansträngningar en helt otroligt vacker utsikt över landskapet nedanför oss. Långt bort kan vi ana järnvägen och Enafors. Och den spångade leden, där vi för en stund sedan vandrade, kan vi se som ett mycket tunt streck på myren. De våta och slitna plankorna ligger som ett blänkande silvrigt hårstrå. Nerifrån hörs Silverfallets vattenmassor störta ner längs klipporna.

När vi kommer upp så blir terrängen mindre brant och inte så jobbig. På båda sidor har vi höga fjälltoppar. Vi kommer snart till ett området med stenblock. Här gäller det att vara försiktig, så att vi inte ramlar och gör oss illa. Hoppande och balanserande tar vi oss förbi detta område. Jobbigast måste det vara för de två yngsta i sällskapet. Det dröjer dock inte länge förrän vi kommer fram till den första snön. Vi beslutar oss för att här är det dags för en längre rast.

Torbjörn, hans son Magnus och jag tar oss upp till toppen på Lillsnasen. En relativt enkel men ändå inte helt riskfri klättring. Stenblock rasar allt som oftast ner, när vi tar oss upp respektive ner, ty bergssidan är täckt av lösa stenar. Utsikten från bergstoppen är enastående. Långt där nere kan småpojkarna anas, kastande snöboll. De fick stanna kvar där nere i dalen då vi bedömde det för svårt och jobbigt för dem att ta sig upp på toppen. De skall få chansen att ta sig upp på en fjälltopp vid ett senare tillfälle.

Väl nere drar vi vidare mot Getvallstjärnen, som är det i förväg utvalda dagsmålet. Där finner vi vid den södra stranden två platser, som är bra att slå upp våra tält på. Så snart vi har tälten resta är det dags att laga ordning maten. Hungern går inte att ignorera längre. Det blir frystorkad kalops. Medan jag diskar kommer dimman rullande. Sikten minskar snabbt till några meter och jag får klart för mig att vi har slagit läger i tid. Det andra tältet är försvunnet i den täta dimman trots att det bara är något tiotal meter från vårt. Redan strax efter klockan 19 beslutar vi oss för att sova. Tröttheten efter en dags vandring ovanpå en natts dålig sömn tar kommandot.

Till början.

Vi vaknar vid 8-tiden. Av Torbjörn får Fredrik och jag veta att natten har bjudit på hård vind, åska och regn. Vi har dock sovit så djupt att vi inte har märkt något av ovädret som dragit förbi. Det är fortfarande dimmigt. Dimman är dock inte alls så kompakt som den var under gårdagskvällen utan är mer som ett tätt dis. Från andra sidan Getvallstjärnen hörs skratt och glada rop. Det är ett gäng ungdomar som badar i det kalla vattnet. Bara anblicken av dessa badare gör att vi vaknar snabbt. Frukosten lagas i rasande fart medan tälten får vädra ut. Efter frukostbestyren river vi tälten och gör oss i ordning för att dra vidare söderut.

Regnet kommer. Så det blir till att ta på regnställen innan vi ger oss av. Vi funderar på om vi skall ta oss ända fram till Sylarna under dagen eller om vi skall slå läger någonstans på vägen. Det får visa sig hur det blir med den saken. Vi drar i alla fall vidare och i en sluttning halkar Fredrik. Han slår en saltomortal, landar på ändan, för att omedelbart studsa upp på fötter. Utan att riktigt fatta vad som hänt fortsätter han nedför sluttningen. Hela händelsen tar inte mer än någon sekund. Ingen av oss vill riktigt tro att det är sant, men jag såg det med egna ögon och måste ju därför inse att denna vådliga vurpa verkligen ägde rum. Regnstället förhindrade dock att Fredrik blev genomvåt då han ramlade på den genomsura marken med ett plask. Stegen blir efter denna händelse något försiktigare.

Väl nere i dalgången kommer vi fram till en bäck, som korsas innan det bär av uppåt igen. Det är dock inte någon brant backe som vi har att forcera. Vegetationen är låg. De högsta buskarna når oss till knäna. I övrigt är det gräs och andra växter som kryper längs marken för att stå pall mot väder och vind. Små rännilar genomkorsar även landskapet och strålar samman till små bäckar, som sedan blir allt större. När vi kommit upp på den högsta punkten kan vi långt nedanför oss se Ulvåtjärnstugan. Det lär vara det gamla vindskyddet från Sylarna, som har flyttats hit. En liten timrad stuga som vi skall passera. Vid Ulvåtjärnstugan är det dags för matrast. Någon har glömt sina tältstänger, som ligger där i sin påse, inne i vindskyddet. I bästa fall är det någon på hemväg, som har glömt dem. Tycker inte att vindskyddet är den lämpligaste rastplatsen. Vi vill vara ute i den friska luften och då är det lite för utsatt läge och dåligt med lä invid stugan och vindskyddet, så vi går vidare en liten bit. Vadar över bäcken på ett ställe där den är bred och grund. Vi finner snart ett passande ställe i närheten, där vi kan laga till vår mat utan att vara utsatta för alltför mycket vind. Det gäller ju att få behålla värmen. Även om Trangian är ett så kallat stormkök, så får det ju inte vara hur stark blåst som helst. Varm mat ger snabbt oss krafterna åter och humöret som varit lite sviktande vänder åter uppåt. Lite vila i solen ovanpå det hela gör att vi efter denna rast åter är redo för nya tag.

Färden går vidare. Det blåser rejält. Trots solen så är det skönast att behålla jackan på. Myrmarken är blöt och det är inte alltid som vi har en spång att gå på. Småkillarna har det jobbigt. De sliter hårt med sina korta ben men vägrar att ge upp. Ingen vill ju vara sämre än den andre. Här är kamrattrycket bara till nytta. Ibland tycks inte stövelskaften räcka till. Fötterna bara försvinner ner i den mjuka gyttjan och det bruna, sörjiga vattnet hotar att rinna in i stövlarna. Med ett "slurrp" dras foten och stöveln upp ur den våta omfamningen. Det gäller dock att se upp och att tur. Att ramla innebär att bli genomvåt vilket skulle innebära uppenbara problem. Likaså gäller det ju att få med sig stöveln upp ur gyttjan. Vår vandring är inte helt rak utan mer ett slingrande. Det är inte alltid som vi följer den led som finns utan det blir mer som en improviserad vandring mot samma mål som leden. Orsaken är att vi inte har följt leden är helt enkelt den att vi istället valde att försöka ta oss fram så torrt som möjligt. Men det är inte förenat med någon större risk för oss att göra denna avvikelse. Vi kan ju lätt ta oss till leden om vi så skulle behöva. Karta och kompass har vi ju och då är det inte så svårt att hitta rätt om det skulle behövas.

Något brunt kan snart skönjas vid horisonten. Det visar sig vara en liten stuga. Efter att ha rådfrågat kartan kommer vi fram till att det måste vara Enkälens vindskydd. Något som kan ses som ett första etappmål under dagen. Snart kommer vi så nära att vi ser att det kan inte vara något annat och då är det som om vi får nya krafter från dolda reserver. Vindskydd betyder rast, lä, vila och varm dryck. Och det är vad som behövs nu. Vi tar en välbehövlig paus vid vindskyddet innan vi fortsätter med nya krafter utmed den slingrande stigen. Vi möter en del andra vandrare, som kommer från Sylarna med Blåhammaren som mål. En del viker av mot Ulvåtjärnstugan andra fortsätter mot Blåhammarens fjällstation. Landskapet är relativt flackt med ytterst sparsam vegetation och vinden möter därför inte många hinder. Så det tar på krafterna att gå mot den ohejdade vinden. Den suger värme och kraft ur oss. Snart börjar det kännas, som om vi åter skulle behöva ta en rast så att vi kan få vila samt något varmt i oss. Men var skall vi finna en lämplig plats? Vi går vidare medan vi letar efter en lämplig plats. Till sist finner vi dock vad vi letar. Något som liknar en vall erbjuder det skydd för vinden, som vi nu så väl behöver. Tröjor och dunvästar tas på och snart har vi tänt de pålitliga Trangiorna. Varm dryck och mackor är nu något, som vi ser som lyxmat. Pojkarna sitter och pratar. Lyssnar man noga kan höra att de försöker komma fram till vem av dem som har sett flest fjällämlar.

Vädret blir allt bättre. Det klarnar upp. Molnen spricker upp och försvinner. Slits sönder i den friska vinden. Himlen antar en klarblå färg. Så börjar det bära utför. Vi lämnar högplatån bakom oss och kommer ner mot Enan, som korsas av en stadig och bred bro. En liten bit från denna bro finner vi en lämplig lägerplats. Plan och fin mark som är torr samt omgiven av ett meterhögt buskage. Nära till vatten. Packningarna åker av och tälten reses. Den hårda blåsten gör att tälten och sovsäckarna snabbt kan vädras ur och bli torra igen inför natten. Medan vi vuxna lagar mat gör pojkarna båtar av hundlokeliknande växter. När maten, kycklinggryta, är uppäten och tallrikar, bestick och kokkärl har diskats börjar vi förbereda för natten.

Runt Syltoppen hänger ett moln och snurrar likt en karusell. Det ligger ovädershot i luften, varför vi tar det säkra före det osäkra. Stora stenar används för att säkra tälten. Stormlinorna kollas en sista gång innan vi anser att vi har gjort vad vi kan. Bergens sidor ges en orangelila färgton av den nedåtgående solen. Den märkliga molnkarusellen snurrar olycksbådande mörkgrå. Vad kommer natten att bjuda på? Regn, åska, storm... ja, det kommer allt att visa sig. Vid halvtiotiden drar vi igen dragkedjorna och kryper lite undrande ner i våra sovsäckar.

Till början.

Alldeles efter halvsju på morgonen vaknar vi. Efter en lugn och behaglig natt. Solen skiner och det känns hur den värmer. Frukosten lagas snabbt. Det blir en blandad meny. Te, blåbärssoppa och smörgåsar. Pojkarna passar som vanligt på att leka. De gör återigen båtar och tävlar med dessa. Skriver små budskap på pinnar, som de sänder iväg likt flaskpost. De spekulerar i hur många som kommer att svara på dessa budskap. Och vem. För det är ju självklart att de blir upphittade.

Medan vi packar ihop våra prylar beslutar vi oss för att gå över till Norge via Sylarnas fjällstation. Att få starta dagens vandring i sol var något som gjorde hela beslutsfattandet mycket lättare. Vi tar stigen längs den strida Sylälven. Med ett dån störtar den sig fram i den djupa kanal, som den skurit i berggrunden. Vita vattenkaskader studsar med stor kraft mellan bergväggarna och ett iskallt dis ligger som ett vått tak över de framrusande vattenmassorna. Regnbågar kan ses lite här och var. En del är små, andra är större. Vi får hoppa över små kanaler med kristallklart vatten, som genomkorsar den platå som vi nu vandrar på. Platån tycks bestå av ett otal små öar och vi måste ta oss fram från den ena ön till den andra.

Snart kommer vi fram till Sylarnas vindskydd, som vi dock bara vandrar förbi. Det är ju fjällstationen som vi siktar på och vill därför inte öda tid på att titta på detta vindskydd. Och i det stadiet känner vi inte något behov av vila heller. Så det bär vidare uppför den långa och sugande backen. "Trafiken" är tät. Det här är en del av ledsystemet, som passeras av de flesta, som vandrar här trakten. Stigen kan man inte tappa bort. Stenarna ligger blankslitna. Utan lavar eller mossor. Inte ett grässtrå på långa sträckor av stigen. Bara lera, grus och sten. En stig som stundtals är flera meter bredd. På vår vänstra sida höjer sig en brant fjällsida medan vi nedanför oss på vår högra sida har den iskalla, skummande Sylälven.

Vi passerar något, som luktar reningsverk och som dessutom visar sig vara ett sådant. Fjällstationen är med andra ord nära och mycket riktigt, där ligger den. Som ett brunt omkullvällt "L". Packningar i olika storlekar och färgnyanser står lutade mot husväggen. Av antalet packningar framgår att det är många, som besöker fjällstationen. I en trefot av trä hänger en våg så att man kan väga sin packning. Denna våg visar sig vara en populär leksak för de barn, som kommer till fjällstationen. Så även för Anders, Fredrik ock Magnus.

Av med packningarna och så kliver vi in i... Fotsvettsodör!! Fotspår i gasform! Vi lämnar vårt bidrag till gasmolnet, när stövlarna åker av. Med sockor, mättade av fotsvett, på fötterna tassar vi in till fjällstationens snabbköp och kompletterar proviantförrådet. Socker, knäckebröd, te, läsk, godis och sy-på-märken. Som avslutning en renklämma. Snart är vi på gång igen. Den här gången med grannlandet Norge som mål. Det inhandlade stoppas ner i packningarna innan de tas på. Som tur är finns det en stadig hängbro över Sylälven, som vi måste korsa innan vi kan gå vidare uppför fjällsluttningen.

Vinden har ökat i styrka sedan i morse och det är ju tur att vi har vinden i ryggen. Att gå mot vinden är jobbigt. Det blir då som att gå i en konstant uppförslutning. Men nu fungerar våra stora packningar som primitiva segel. Det är bara att hänga med och se till att vi styr rätt. Snart har vi kommit upp ur dalgången och kan inte längre se fjällstationen. Långt bort i norr kan vi se Blåhammaren och i väster de snöklädda fjälltopparna i Norge. Om vi däremot vänder oss om kan vi långt där nere oss se fjällstationen. Leden är markerad med färgfläckar på stenar och det kan ibland vara lite svårt att se dem, men som tur är så är det svårt att tappa bort stigen. Oräkneliga vandrarfötter sätter sina spår. Lavarna på stenarna slits snabbt bort, så det blir en grå "väg". Och skulle det trots detta vara så att vi förlorar kontakten med stigen så har vi ju karta och kompass.

Vi kommer efter ett par timmar fram till en liten sjö. Den hårda vinden river upp vågor som bryter. Vita gäss i mängd på den lilla vattenytan. Den är inte mycket större än ett par fotbollsplaner. Knappt det ens. Men vi hittar i alla fall en plats vid dess strand med lä, så att vi kan laga till vår mat. På kartan ser vi att sjön har ett namn, Fiskåtjärn. Lägger det på minnet för det kan ju vara bra att veta var det finns lämpliga rastplatser, om jag skulle komma tillbaka hit vid något annat tillfälle.

När vi efter rasten kommer fram till Lilla Fiskåhöjden passar jag att tillsammans med Anders och Fredrik gå upp till toppen. Inte så högt som Lillsnasen men det är ju ändå en fjälltopp. Och för Fredriks och Anders del innebär det att de också har fått chansen att komma upp på en fjälltopp. Väl nere efter denna lilla topptur riktar vi åter stegen mot gränsen. Landskapet blir åter flackare och i en svag utförslöpa kommer vi fram till det gulmålade gränsröset. Det är stenar som har lagts i en rund trave och målats gula. I denna stenstapel har det sedan placerats en skylt som talar om att det är en gränsmarkering. Kamerorna åker fram och de med stor sannolikhet "obligatoriska" gränsgrenslarbilderna tas innan vi återgår till vår vandring. Landskapet är här lite "tradigt" men vi har en vacker utsikt framför oss som kompensation. Solen står lågt för det börjar bli sent på eftermiddagen.

Någon av pojkarna hittar en björkstav. En vandrarstav som någon tröttnat på och slängt ifrån sig. Den och en gammal rutig filttoffel, som också hittas används som en sorts leksak. Stavens ände stoppas ner i toffeln och så gäller det att så snabbt som möjligt skjuta toffeln framför sig i leran. De turas om att köra detta underliga ekipage.

Kilometer efter kilometer avverkar de i rask takt med sin toffel. Snart kommer vi fram till en björkskog och en spångad del av leden. Det bär utför. Stigen är brant och slingrar sig brant ner mellan knotiga fjällbjörkar. Myggen tycks trivas bra här att döma av deras antal. Snart har vi kommit ner till Essandsjöens nivå, ca 730 m.ö.h. Det börjar bli sent och vi är trötta. Vid en plats som enligt kartan kallas Djupholvika hittar vi en plats där vi kan resa våra tält. I den tilltagande skymningen lagar jag Fredriks ryggsäck. Det är ett ryggavhållarbands ena metallstag som har gett upp. Lagar det genom att ersätta den brustna delen med en kort tältpinne. Får laga det bättre när vi kommer hem. Klockan har redan passerat nio och det är nästan mörkt när vi äter vår kvällsmat. Så det blir en sen kväll som omväxling. En kväll då vi somnar till ljudet från vågor, som slår mot strandens stenar blandat med vindens sus i björkarnas toppar.

Till början.

Vädret är vackert men blåsigt. Vi beslutar oss för att gå vidare till Storerikvollens turiststasjon. Visserligen blir det en omväg på cirka 6 kilometer, men har vi tagit oss hit så skall vi väl inte vara lata och missa tillfället att besöka en norsk fjällstation. Så vi packar ihop och drar iväg efter frukosten. Efter en kort vandring kommer vi fram till en gammal hängbro. Den ser inte speciellt förtroendeingivande ut, men det är den vi måste gå över om vi skall komma vidare. Ån som den leder över är för bred och djup för att det skall vara möjligt att vada över. Och simma över har vi ingen lust till. Så det blir till att bita ihop och använda bron. Vajrarna är rostiga och utgör det enda skyddsräcket på den svajiga smala bron. Sedd från sidan liknar brobanans profil den nedre halvan på en cirkel. Vi kommer dock över utan intermezzon, så vi kan lugnt fortsätta vidare mot fjällstationen. Vi rundar en liten kulle och så utan förvarning kommer det en liten flock renar framstörtande ur björkskogen. Lika snabbt som de dyker upp är de borta.

Leden blir bredare. Liknar snart en skogsväg och snart har vi ett antal röda stugor inom synhåll. En låg, knuttimrad stuga med grästak visar sig vara huvudbyggnaden. Vi lämnar våra packningar utomhus och går in. Köper lite godis, läsk, sy-på-märken och annat som vi anser vara nödvändigt. Likaså passar vi på att skriva in oss i fjällstationens gästbok. Torbjörn tar ner en gitarr från väggen och börjar spela en jazzmelodi till personalens förvåning och glädje. Kanske det inte är så vanligt att gäster spelar "Lady be good".

Efter att ha vilat och provat ett artilleririktinstrument, som står utanför huvudbyggnaden som kikare, tar vi våra packningar och vandrar vidare. Nu med Sverige och Blåhammarens fjällstation som mål. Än en gång passerar vi den skraltiga hängbron och snart kan vi börja ta oss upp genom björkskogen. Stigen delar sig och vi tar den vänstra stigen, som leder åt det håll vi skall. Det är halt och lerigt varför vi tar hjälp av träden för att komma upp. Väl ute ur björkskogen blir det flackare och enklare att gå. Vi kan konstatera att vi nu befinner och högt över Essandsjöens nivå. Och långt bort ligger Storerikvollens fjellstation. Vi har dock långt kvar innan vi är framme vid dagens etappmål så vi vandrar vidare. Landskapet är ganska flackt och underlaget är fast så det är lätt att gå. Torbjörn och jag tar oss upp på toppen av Mörthöjda innan vi drar vidare mot gränsen.

Snart kan vi se det som enligt kartan skall vara gränsområdet. Stora träd som omger en slingrande å. Det är Enan som vi närmar oss. Vi kan även se på kartan att det skall finnas en bro där så att vi skall kunna ta oss över torrskodda. Men vi vet ännu inte i vilket skick bron befinner sig. Den kan ju vara dålig eller i värsta fall trasig. Men våra farhågor om brons kondition visar sig snart vara helt obefogade. Det är en modern, bred, stadig och fin hängbro som väntar oss. Det är bara att helt lugnt vandra över Enan för att därefter vara framme vid gränsen. En paus med fotografering vid gränsröset innan vi drar vidare österut. Landskapet blir nu en flack myr. Leden är stundtals spångad men långa sträckor blir det att klafsa fram över myren sökande efter fastare underlag.

Tiden går och vi börjar känna oss hungriga. Dock kan vi snart se något underligt vid horisonten. Ett vindskydd med en märklig konstruktion intill. Ingen av oss vet riktigt vad det är, så vi blir nyfikna och ökar takten för att få svar på våra frågor. Det är Endalsstugans vindskydd som vi närmar oss och den konstiga sak som vi undrat över visar sig vara en sorts klockstapel. En anordning med en klocka, som vid storm skall klämta och leda vilsna vandrare till vindskyddet. Frågan är bara om den verkligen kan höras i en storm. Och hörs den så lär det bara vara i vindriktningen. Men bättre det än inget, kanske det har resonerats, när den sattes upp. Hur som helst så finns den på plats och fungerar som ett blickfång och orienteringsmärke. Därmed har den ju i alla fall gjort lite nytta på sitt säregna sätt. Vindskyddet utnyttjas för den nu så välkomna som välbehövliga matrasten och lunchvilan.

Efter besöket vid vindskyddet går vandringen vidare med friska krafter. Nu med Blåhammarens fjällstation som mål. Underlaget blir allt blötare och de tar på krafterna att stundtals vada fram i jakten på fast mark. Det var bra att vi har fått äta och vila ordentligt. Vi börjar nu möta en och annan vandrare. Ett gäng ungdomar med i våra ögon helt olämplig utrustning tillhör de som vi möter. Stövlar med skaft som slutar strax ovanför anklarna kan gå bra att ha i stadsmiljö när det är regnigt, men på fjället är det väl mera tveksamt om de hör hemma. Sovsäckarna hängande i ett snöre under ryggsäcken och pendlande i knähöjd, kokkärl skramlande på ryggsäckarnas utsida. Allt tyder på att det är ett glatt nybörjargäng som vi möter. Och de har ännu inte nått det blötaste området. Vi undrar stilla om dessa ungdomar egentligen vet vad de har gett sig in på, men det vet de nog till en viss del.

Vädret börjar visa tecken på att bli sämre. Det mulnar och blir svalare. Snart så är himlen täckt av mörka moln. Pojkarna slutar att räkna fjällämlar, då det visar sig att det är en i gänget som har lyckats få ihop hela 84½ lämlar. Det verkar som det är den där sista halva lämmeln som sätter stopp för räknandet. Regnet kommer som vi trott. Först stilla men snart så är det ett kraftigt regn som vi har att stå ut med. Vinden tilltar och det är inte alls behagligt att vara på fjället. I ösregn och hård blåst närmar vi oss snart Blåhammarens fjällstation. Trötta och våta hukar vi under tunga packningar. Magnus går som i trance och märker inte att vi övriga har stannat. Vi får ropa allt vad vi förmår för att han till sist skall reagera och stanna. Lite snopet vänder han och sällar sig till oss andra.

Nu blir det bråttom. Tälten skall upp och det utan att utrustningen blir våt. Alla får hjälpas åt. Ingen kan nu stå som åskådare. Det lyckas också för oss att med gemensamma krafter få upp tälten och ordna till sovsäckarna utan att något blir vått. Maten lagas med iakttagande av den allra största försiktighet i tältets absid. Här gäller det att hålla sig torr och varm. De tjocka molnen gör att det är mörkare än vad det skulle vara normalt vid den här tidpunkten på dygnet. Uppe vid fjällstationen blinkar landets enda landfyr fyr för att leda vandrare rätt i det dåliga vädret. Trötta somnar vi snabbt. Regnet och blåsten slår våldsamma trumvirvlar på tältduken, men det är inget som stör oss ty vi sover djupt.

Till början.

Vaknar vid 7-tiden efter en kall natt. Fredrik har drömt en hel del och pratat i sömnen. Stundtals sittande rakt upp i sovsäcken. Solen skiner och det är en klarblå himmel om än med svag vind. Solen värmer och det är ett bra torkväder, som kommer väl till pass efter gårdagens regn. Innan vi väcker pojkarna passar Torbjörn på att plocka fram en liten överraskning. En plastpåse med vitt pulver. I med lite vatten och pinnbrödsdegen är snart klar. En stekpanna med en kastrull som lock får bli ugn. Vi tar det lugnt och njuter av vår frukost med nybakat bröd. Vi torkar de våta tälten och allt annat, som är fuktigt när vi har chansen.

Vid 10.30-tiden ger vi oss av, dock för att stanna vid fjällstationen. Där hemsöker den lilla kioskbutiken. Det blir som vanligt godis, sy-på-märken, blockchoklad och knäckebröd. Fredrik passar även på att skicka ett vykort hem till sin lillebror Arvid. När vi är klara tar vi packningarna och styr våra steg mot Gräslidens vindskydd, där vi ämnar ta en kortare paus. Efter vilostunden fortsätter vi nedför sluttningen och kommer till ett ställe vid en bäck, Tväråsbäcken, där vi gör halt. Trangiorna tas fram och snart puttrar kycklingsoppan. Som vanligt blir det även te och smörgåsar. Vilar som vi brukar en liten stund efter maten innan det åter bär iväg. Vårt mål är nu Rundhögen. Vi hinner inte längre än till Enan innan vi drabbas av regn. Vi söker skydd under bron medan det värsta regnet drar förbi. Under bron stöter vi ihop med en sportfiskare som, snabbt försvinner då han tycks tro att vi har kommit för att kontrollera fiskekorten.

Snart minskar regnet så att vi kan fortsätta vår avbrutna vandring. Med prasslande regnställ vandrar vi på den smala vägen mot Rundhögen i det sakta avtagande regnet. Så snart regnet upphör är det vi som tar regnställen, detta då det blir för varmt och svettigt för att det skall vara behagligt. Det vore annorlunda om det vore blåsigt och kallt. Vi följer landsvägen mot Storlien. Det börjar bli sent och dags för en lägerplats. Dock inte alltför långt från Storlien. En avstickare upp i skogen längs Finnvallsbäcken ger tyvärr inget resultat. Vid Storvallens hotell hittar vi en möjlighet att fylla våra vattenflaskor och handla lite ätbart innan vi fortsätter vårt sökande. Till sist hittar vi en plats vid sidan av landsvägen i en skogsbacke. Bara 2 kilometer kvar till Storlien. Och massor med mygg i björkskogen. Det återstår inte annat än att fly in i tälten så fort vi har lagat till kvällsmaten, som vi får äta inne våra tält. Där får vi ju i alla fall vara i fred för dessa blodsugare. Pojkarna fortsätter sina diskussioner genom tältduken men somnar ganska snart.

Till början.

Vaknar sent. Klockan har hunnit bli 8. Medan Torbjörn lagar till kyckling med curry att ha på mackorna fixar jag tevatten. Väcker Fredrik och möts av trötta protester. Han vill sova vidare. Men jag får honom att snabbt komma på andra tankar genom att slänga in en väl ingången socka i sovsäcken. Något som visar sig vara otroligt effektivt. Troligen jämförbart med tårgas. Det tar inte många sekunder innan han är klarvaken och uppe ur sin sovsäck.

Sittande på huk äter vi vår stadiga frukost omgivna av ilsket surrande myggor. Så packar vi för sista gången ihop våra saker. Kontrollerar som vanligt att inget är kvarlämnat och börjar traska iväg mot Storlien vid 10.30-tiden. Väl framme så går vi raka vägen till posten för att förstärka kassan innan vi går över gatan till järnvägsstationen där biljettfrågan skall lösas. Vi hade ju köpt biljett Örebro - Enafors tur och retur och nu är vi ju i Storlien så vi får betala en liten mellanskillnad samt byta våra platsbiljetter. Då det är en stund kvar till 13.10 då tåget går, är det ju lika bra att ta chansen att handla mjölk och annat ätbart till matsäck. ICA-butiken ligger nära stationen så det blir inget letande för oss. Och det är en välsorterad affär så vi finner vad vi söker och mer än så. Välförsedda med ätbart kan vi nu ägna oss åt att vila i väntan på tåget söderut. Vi har ju en lång och tröttsam tågresa framför oss.

Från tågfönstret kan vi se att hösten har kommit medan vi vandrat omkring i fjällvärlden. Lövträden har börjat gulna. Fukten ligger som ett mjukt dis över landskapet och mjukar upp alla konturer. Ljuset, luften, ja det riktigt ropar höst. Och omställningen har kommit fort. En knapp vecka.

Vi reser inte hem tomhänta. Mängder av minnesintryck har vi med oss hem att njuta av i höstmörkret. Likaså har vi gott om fotografier som skall framkallas. Det kommer att vara fullt möjligt för oss att suga länge på den här "karamellen". Medan tåget rullar fram genom landskapet på väg söderut fördriver pojkarna tiden med att jämföra vad de har sett under vandringen. Fredrik hade ju, som de andra pojkarna, räknat hur många fjällämlar han hade sett. Han slutade vid 84 ½. En sak är vi dock överens om. Detta får inte bli någon engångshändelse. Det kommer att bli fler fjällvandringar. Kanske inte nästa år men senare.