Efter en lång tids samtal kom min som Arvid och jag fram till att vi än en gång skulle dra till fjälls. Som vid de tidigare tillfällena valde vi att söka oss till den jämtländska fjällvärlden. Detta då vi ansåg att resan dit skulle bli inte alltför lång och jobbig, men också för att vi ansåg att vi hade mycket kvar att se och uppleva där. Och vad det blev av det hela framgår av vår dagbok som följer :

Dag 1. 9/7.

Vi, min son Arvid och jag själv, packade ryggsäckarna, som blev stora som …. Kollade, kollade och kollade igen så att inget saknades av det som verkligen måste med. Det är som alltid bäst att inte ta något för givet. Är något glömt så är det och uppe på fjället är det inte mycket som kan göras åt den saken, så det gäller ju att försöka vara förutseende och noggrann.

Regn! Regn! Och än mer regn! Just en fin start på en fjällresa. På med dessa jätteryggsäckar och iväg till järnvägsstationen i Västerås för vidare färd norrut till fjällen. På väg till stationen gjorde vi en avstickare till "hälsokostrestaurangen" McDonalds. Vi lyckades med en viss viljeinsats få i oss varsin ostburgare medan vi fortsatte till järnvägsstationen. Snart skulle vi lämna det omdebatterade ruckel till stationsbyggnad bakom oss.

Köpte ett telefonkort i Pressbyråkiosken innan det var dags att leta reda på tåg 753 mot Örebro. Så här sent på kvällen var det ingen trängsel på stationen.

Vi anlände till Örebro i hällande regn. Oddsen syntes vara mot oss. Det norrgående tåget mot Trondheim kom och gick på utsatt tid. Av snålhet, eller var det dumhet, så hade vi valt att inte åka liggvagn. Sätena var minst sagt obekväma i längden så nu fick vi ta konsekvenserna av detta. Eller som min pappa brukar säga: "Snål spar, så fan tar!"

Till början.

Dag 2. 10/7.

Vi hade sovit, om än uselt, under resan. Regnet visar sig vara i avtagande och när vi anländer till Östersund kvart i sex är vädret riktigt skapligt. Kanske var det så att regnet som vi lämnade bakom oss bara var ett "skrämskott". På sina ställen finns det blå fält mellan molnen.

Arvid har vid det här laget nästan läst ut sin Pelle Svanslös-bok. Och där hemma kan vår katt Livet härja fritt tills vår kompis Arja kommer för den dagliga tillsynen.

Kvart över åtta kommer vi så fram till Undersåker, där vi kliver av. Ännu en etapp på vår resa till fjällen ligger nu bakom oss. Vädret var nu riktigt vackert och det kändes inte längre hopplöst. Medan vi väntade på bussen som skulle ta oss till Vålådalen ringde vi till Arja och hennes son Sebastian för att tala om att vi nu hade fjällen inom synhåll. Bussen skulle enligt tidtabellen avgå 9.05, men den var lite sen av någon för oss okänd för oss. Det gjorde ju i och för sig inget så vi passade på att njuta av det allt vackrare vädret och den fina utsikten.

Vi kom efter lite kringeli-krokande till Vålådalens turiststation. Solen sken från en nu nästan molnfri himmel och det var varmt. Efter urlastning av ett ansenligt antal packningar kunde vi få tag på våra ryggsäckar.

I solsken påbörjade vi tvåmilavandringen till Vålåstugan. Vi följde stigen genom skogen. Under de första kilometrarna var det ganska flackt. Men så började det gå uppför. Stigen blev brant och sugande. Skogen stoppade effektivt vinden. Vi blev allt svettigare och lockade därmed till oss horder av hungriga myggor. Och dessa hungriga blodsugare hade sällskap av knott och bromsar. Vi vandrade fram omgivna av ilsket surrande moln av dessa insekter.

Andra vandrare såg vi bara i ett lite antal. När vi närmade oss halv-vägspunkten på dagens etapp började det stiga uppför kraftigt så att vi kom ut ur skogen. Kanske skulle det innebära att insekterna äntligen skulle försvinna. Och det gjorde verkligen de flesta, men inte alla. Solen sken från en i det närmaste klar himmel och vi vandrade fram längs stigen eskorterade av envisa och hungriga insekter.

Strax före klockan 19 närmade vi oss Vålåstugan. Enligt kartan borde vi vara alldeles inpå den, men vi kunde inte se det allra minsta tecken på dess existens. Så helt plötsligt kom vi fram till en skylt, som anmodade oss att ta ett steg framåt och njuta. Vi gjorde så och fick se den efterlängtade stugan något hundratal meter från oss. Omgiven av fjällbjörkar låg den där och bara väntade på oss.

Efter en kort stunds vila lagade vi till en välbehövlig måltid. Torrmat. Höns med ris och curry. Efter att ha erlagt 20 kronor i dagavgift tog vi våra packningar och började leta efter en plats att sätta upp vårt tält på. En halv timme senare hittade vi en plats, som jag bedömde som användbar. Tältet restes illa kvickt och vi gjorde vad vi kunde för att så snabbt som möjligt komma in i det. När vi satte upp tältet trampade vi ju omkring i vegetationen och jagade fram horder av utsvultna myggor. Det var som ett svart moln runt oss och tältet. Ett ilsket surrande moln.

Trötta efter en natt med lite och dålig sömn med efterföljande 21 kilometersvandring valde vi att natta vid 22-tiden. Där låg vi våra sovsäckar och hörde hur det smattrade mot tältduken. Var det regn? Nej, det var bara de uppretade myggorna som kastade sig mot tältduken likt japanska kamikazepiloter.

Till början.

Dag 3. 11/7.

Vaknade kvart i sju. Mulet. Himlen var blygrå, men det såg inte ut att vara helt akut regnrisk. Snabbt packade vi ihop våra pinaler och stack iväg så fort vi kunde. Snart var vi tillbaka vid Vålåstugan och gick vidare längs leden mot Helags. Efter något hundratal meter hittade vi en plats vid en jokk där vi kunde stanna och äta frukost. En plats som någon humorist i förskingringen hade döpt till Sturebadet.

Mätta och rentvättade kunde vi sedan fortsätta mot dagens etappmål, Helags. Åter massor av mygg och så var det i det närmaste vindstilla. En kombination som bara blodsugarna gillade. De kunde helt enkelt bara surfa med i den svaga medvinden och attackera oss efter behag.

Det dröjde inte länge innan jag kunde se att Arvid var alldeles prickig i nacken och jag anade att det var likadant för min del. Inte ens uppe på höjderna blåste det så att vi kunde vandra myggfritt. Efter ett par timmars vandring kom vi så till Ljungan. Betydligt bredare och djupare än en vanlig liten fjällbäck. Ingen bro så här gällde det att hitta ett passande vadställe.

Men innan dess så passade vi på att ta en lunchrast, som vi faktiskt var i behov av. Vi passerades av en grupp vandrare som försvann uppströms för att efter ett tag synas på andra sidan älven. Alltså måste det finnas ett ställe där man kunde ta sig över på ett relativt enkelt sätt. Efter att ha vilat plockade vi ihop och drog uppströms. Cirka 500-600 meter uppströms hittade vi ett ställe där det var möjligt att vada med stövlarna på. Vi lossade avbärarbältena och påbörjade vårt vadningsförsök. Det blev att varsamt söka sig fram och medan vi fortfarande hade halva sträckan kvar så kom det en grupp vandrare från andra hållet. De slet snabbt av sig stövlar och började vada där det var betydligt djupare och mer strömt än där vi vadade.

När vi åter var på "landbacken" så kom regnet. Först i form av enstaka stänk, sedan som ett kraftigt regn. Regnställen åkte på och därmed så blev det genast svettigare att gå. När vi kom fram till gränsen mellan Jämtland och Härjedalen upphörde regnet lika snabbt som det hade kommit. En sak var i alla fall positivt med regnet och det var att alla dessa flygande blodsugare försvann.

Leden gick upp för att sedan gå ned. En enda lång berg- och dalbana. Segt, jobbigt och sugande. Och segare blev det för var kilometer, men Arvid traskade på utan att klaga. Regnet kom snart åter och tilltog i intensitet. Vinden tilltog samtidigt som det blev kallare.

Så kom vi till något som vi utnämnde till en "mördarbacke". En stigning som tycktes sakna slut. Leden bara försvann upp i regndiset och slutade i ett grått töcken något hundratal meter framför oss. Likt en kantmarkering slingrade sig stigen fram längs kanten på bergstoppen. Hur högt vi var kunde vi ju ej se.
Pustpauserna var många och vi har inte full koll på var vi är. Så kommer en vindil och dimman/molnen blåser bort. Någon kilometer bort ligger Helagsstugorna som bruna klossar. Det var bara att följa stigen nedför fjällsluttningen och sedan landsvägen så var vi framme vid stugorna.

Vi betalade 55 kronor i tältserviceavgift, handlade läsk, kryddstark korv, vykort samt lite godis. De senare artiklarna till en sammanlagd kostnad av 47 kronor. Visserligen lite dyrt, men då Arvid hade varit duktig ansåg jag att vi kunde unna oss lite lyx i ruskvädret.

Efter en stunds letande fann vi en bra plats att sätta upp tältet på. Trangian fick vila, då det fanns elplattor att nyttja i självhushållet. Till kvällsmat lagade vi till en blandning av blåbärs- och fruktsoppa, som kompletterades med ett berg av mackor.

Vad återstod efter 27 kilometers vandring i regn och rusk? SOVA!!! Skriva och skicka vykort hade vi ju redan klarat av liksom att äta.

Till början.

Dag 4. 12/7.

Mulet. Vad annat var att vänta? Solsken hade ju varit trevligare, men vädrets makter rår ju människan inte över. Molnen seglade fram på låg höjd och hotade med mer regn. Gick upp vid 7-tiden och fixade till frukost i självhushållet. Det var ju ett bra sätt att spara på Trangians bränsleförråd. Åt, packade ihop och drog iväg med siktet inställt på Sylarnas fjällstation.

Molnen steg och det blev genast lite ljusare. Regnet kändes därmed mer avlägset än tidigare. Men det var kallt! Bara ett par plusgrader. Arvid frös om händerna, så han fick ta ett par strumpor på händerna som vantar.

Vid kvart i tolv-tiden kom vi fram till Mieskeskahjes vindskydd. Här stannade vi och tog vår lunch med tillhörande rast.

Under hela förmiddagsvandringen hade vi bara sett till 4 människor och en hund. Öde med andra ord. Vår lunch intog vi inomhus. Medan vi åt kom det ett par andra vandrare, som också valde att luncha inomhus i värmen.

Efter cirka 1 1/4 till 1 1/3 timmes rast drog vi vidare och nu mötte vi betydligt fler vandrare. Terrängen var lättgången och relativt flack, men cirka 2 kilometer innan Sylarna var det dags för en lång och brant stigning till cirka 1200 metersnivån. Det tog oss nästan en timme att klara av dessa futtiga två kilometer tack vare att det var så brant. Säkerligen hade det varit möjligt att ta sig fram snabbare, men eftersom vi inte hade någon tid att passa och att vi faktiskt var ute på en semestervandring, så fick det ta den tid det tog för oss att komma fram. En timme mer eller mindre var med andra ord något helt oväsentligt.

Kvart i sju var vi så framme vid Sylstationen och kunde hemsöka deras toa. Efter det var dags att plundra deras butik på knäckebröd á 14 kr, 2 renklämmor á 25 kr och 3 stycken vykort. 78 riksdaler för detta kan väl nästan liknas vid ett rån.

Vi ringde till Arja för att höra hur det stod till med katten Livet. Beskedet vi fick var allt annat än uppmuntrande. Livet hade fått rena nippran. Redan på avresedagen hade hon varit tvungen att ta hem Livet till sig, där Livet fick bo i hallen och den egna katten Tom fick bo i sonen Sebastians rum. Att Livet var så vild att hon attackerade Arjas händer och speglar gjorde ju inte det hela bättre. Tala om Liv. Arjas och Sebastians planerade Stockholmsresa gick därmed i stöpet och vad med….

I och med detta ändrade vi omgående vår planering. Ringde SJ för att boka om biljetterna till måndag, men det gick inte då tåget var fullt. Fortsatte efter att skrivit och postat vykort så vandringen ner mot Sylarnas vindskydd där vi letade reda på en plats för vårt tält.

Mellan leden och Sylälven fann vi en plan och fin plats för tältet, som snart var rest. Cirka 200 meter längre norrut låg Sylarnas vindskydd. Vid kvällsfikat kom Arvid och jag överens om att vi skulle gå till Storulvåns fjällstation nästa dag för att göra ett nytt försök att boka om biljetterna samt ringa till Arja för att få mer besked hur det var med kattens framfart. Vi var till och med beredda på ståplats om det nu skulle vara en lösning.

Efter kvällsfikat med tillhörande pratstund avslutade vi dagen vid 20.30-tiden. En dag då vi hade tillryggalagt cirka 23-24 kilometer.

Till början.

Dag 5. 13/7.

Som vanligt vaknade jag vid 6.45-tiden. Och nu var vädrets makter på vår sida. Utanför tältduken väntade en vacker sommarmorgon. Dock en blåsig sådan. Passade på att hänga upp sovsäckarna på vädring. Därefter var det dags för mig att agera kock. Vi tog det lugnt och tog vara på denna vackra morgon efter bästa förmåga och klockan hann komma till niotiden innan vi startade vår vandring norrut. Vandringen mot Spåjme vindskydd, som var vårt delmål där vi ämnade ta vår lunchrast, kunde påbörjas i solsken och medvind. Redan före klockan 11 kom vi fram till vindskyddet, som var nyrenoverat en "bombraid" av någon eller några Stockholmsklottrare. Att det var stockholmare som hade utmärkt sig framgick av ett klottrat meddelande på dasset.

Det fick bli en lång och nyttig lunchrast. Lunchen bestod av potatismos med tonfisk. Kanske inte någon exklusiv lyxmat, men för oss var det lite festmat trots allt. Efter en dryg timmes vila drog vi vidare mot Storulvåns fjällstation dit vi beräknade komma vid 5-tiden. En beräkning som skulle visa sig vara helt galen. Redan klockan 14.15 var vi framme.

Strax efter att vi hade lämnat vindskyddet vid Spåjme bakom oss började det mulna och en stund efter att vi kommit fram till fjällstationen kom regnet.

Vi hade pratat om att bara stanna till för att ringa innan vi skulle fortsätta en bit, men planer kan som bekant ändras. Ringde till SJ, men beskedet var detsamma som dagen innan. Ingen plats på måndagståget. Det blev att ställa in sig på att åka som det var planerat från början.

Vi ringde till Arja och meddelade detta innan vi betalade 40 kronor i serviceavgift och reste upp vårt tält på det sedvanliga stället bakom fjällstationen.

Handlade lite i butiken och fixade till lite fika i självhushållet. Här på fjällstationen fanns det duschmöjlighet. Något som var mycket välkommet och även utnyttjades. Arvid ringde hem till sin mamma och storebror samt skickade ett vykort till brorsan.

Efter en stunds slappande på övervåningen köpte vi varsin renklämma á 12 kronor som intogs till varsin kopp te. Arvid tittade även på de som klättrade på Storulvåns klättervägg.

Nästa dag planerade vi vandra längs älven till Handöl och se om det fanns något sevärt som hängde ihop med täljstensbrytningen.

Under dagen hade vi "bara" gått 14 kilometer, men vad gjorde väl det? Inget. Vi hade ju semester.

Till början.

Dag 6. 14/7.

Vi sov länge och gott. Vaknade därför senare än normalt och Trangian fick vila. Vi gick istället till självhushållet och lagade vår frukost där. Kompletterade med mer knäckebröd och bitsocker innan det åter var dags för telefonceremonielet. Ringa SJ och få ett negativt besked. Meddela Arja vad som gällde och sedan hade klockan hasat sig fram till 10 och då var det dags för oss att packa ihop och dra vidare. Åter var planerna ändrade och nu var det Ulvåtjärnstugan var aktuell som delmål innan vi skulle vandra vidare till Getvallstjärn där vi ämnade slå läger.

1990-års avbrutna vandring skulle på det sättet avslutas. Redan efter någon kilometers vandring kom regnet, så det var bara att ta på regnställen och se glada ut. Vädret var allt annat än stabilt om man bortsåg från blåsten. Det skiftade snabbt mellan sol och regn. Detta medan vinden var konstant hård.

Väl framme vid Ulvåtjärnstugan kunde vi bara konstatera att det var många som hade samma tanke som vi att det skulle vara ett lämpligt ställe att inta lunchen på. Och det märktes att vi rörde oss längs en populär och livligt frekventerad sträcka av ledsystemet. Varje lämplig rastplats var upptagen så vi fick finna oss i att vandra vidare. Nu kom inte detta som en överraskning, ty vi hade mött ett avsevärt antal vandrare på sträckan mellan Storulvån och Ulvåtjärnstugan. Vi fortsatte därför norrut och med tiden fann vi också en plats där vi kunde rasta så snart vi hade lämnat den populära leden bakom oss.

Efter en stunds lunchvila drog vi vidare med återigen ändrade planer. Vandringen var nu en improviserad vandring och det kändes inte alls som något sämre än att strikt följa en tidigare uppgjord vandringsplan. Vi hade nu kommit fram till att vi skulle vandra förbi Snasahögarna, med en matrast vid Snasens vindskydd. Därefter planerade vi att fortsätta norrut och sätta upp tältet nedanför Silverfallet.

Regnskurarna började nu få inslag av hagel och snö. Vi missade ledmarkeringen och råkade gå i fel riktning. När vi blev varse detta var vi redan inne i fel dalgång och det var bara att vända om. På det viset fick vi gå lite mer än en kilometer i onödan. Men som plåster på såren fick vi ju njuta av ett vackert landskap.

Med vindens tjut i öronen närmade vi oss Snasens vindskydd, när vi blev attackerad av en tärna som troligen hade bo bland stenarna alldeles intill stigen. Nu var det bara något hundratal meter kvar till vindskyddet, dit vi kom medan det fortfarande var uppehåll. Samtidigt som vi anlände ett schweiziskt par norrifrån. De lagade ingen varm mat utan nöjde sig med rökt korv, kex och vatten innan de drog vidare.

Lite senare kom ett annat par in i vindskyddet. De var som de själva uttryckte det fjällnoviser. Utrustningen hade de lånat av kompisar och det märktes tydligt att de inte var vana vid den. De var också på väg mot Silverfallet för att tälta där.

Vi avslutade så vår lunchrast och knegade vidare i ruskvädret. Det var vått, blåsigt och kallt. Sikten varierade starkt då vi var så pass högt upp att vi rörde oss i underkanten av molnen. Leden mellan Snasens vindskydd och Enafors är numer enbart sommarled.

Trots, eller kanske tack vare ruskvädret kom vi snart fram till Silverfallet. Åter ändrades planerna. Vi kom på att om nu gick fram till Enafors så skulle vi kunna ringa SJ igen och om allt fungerade så kanske vi skulle kunna komma med ett tidigare tåg.

Ett "ryck" och så skulle det vara klart. Visst, vi satte fart och gladde oss att leden var ordentligt spångad och utmärkt. På cirka 1 1/4 timma tog vi oss fram till Enafors station där vi satte upp vårt tält på en gräsmatta, dock efter att rådfrågat en av ortsborna.

Ringde SJ och fick det sedvanliga beskedet. "Fullt. Ring i morgon bitti." Väntsalen blev vårt uppehållsrum där vi fikade och pratade med ett par stockholmare, som också hade biljettproblem. De hade som vi rest sitt tält på en av gräsmattorna intill stationshuset. Kvällsmaten tillagades givetvis inne i väntsalen där vi kunde sitta och äta vid ett bord.

En mina beräkningar hade vi under dagen tillryggalagt cirka 25 kilometer.

Till början.

Dag 7. 15/7.

Vaknade tidigt. Hade satt fart på väckarklockan med avsikten att vara tidigt ute. Redan klockan 6 ringde jag SJ i förhoppningen att det skulle att inkommit några återbud, men tji…. Insåg att det skulle bli att tillbringa det kommande dygnet på gräsmattan. Inte så uppmuntrande, men vad fanns att göra. Satte mig i väntsalen och tog lite te och skrev i dagboken. Fötterna ömmade efter 5 vandringsdygn där vi hade gått nästan 12 mil.

Arvid vaknade senare och kom från tältet vid 8-tiden för att få sig lite frukost. Strax efteråt kom det en amerikan bosatt på orten och undrade om jag skulle med tiotåget. Jag berättade hur det låg till varvid han började skrattande påpeka att det var ju bara att kliva på när det kom. Så gjorde alla där, så varför skulle inte vi kunna göra detsamma.

Snabbt beslutades det att vi skulle packa ihop och göra ett försök. När tåget så anlände ett par minuter senare frågade jag tågmästaren, som bara kommenderade oss ombord med orden. "Prata inte utan hoppa ombord! Vi tar det hela senare!" vi var allt annat än nödbedda. Samma sak gällde de två från Stockholm, far och son. Vi fick sitta till Östersund, sedan invaderades tåget av en hop sura, gnälliga och griniga pensionärer. Egocentriska och intoleranta vällde de ombord på tåget. De gnällde över det mesta. Passagernas bagage var ett kärt mål för deras klagomål. Och vi som saknade platsbiljett flyttade oss inte snabbt nog för att undgå deras beska kommentarer. Att det helt enkelt inte var möjligt att ta sig bort från platsen på grund av att de själva blockerade vägen kunde de inte inse. De lyssnade inte, såg inte och framför allt ville de inte förstå. De var så adrenalinförgiftade att de helt enkelt var som mekaniska dockor.

Arvid och jag satte oss på golvet längst bak i vagnen och efter fem timmar kom vi så fram till Gävle. Hade under resans gång köpt telefonkort och ringt SJ för att boka om biljetterna mellan Gävle och Västerås. Trodde ett tag att SJ:s personal hade drabbats av ett totalt hjärnsläpp, ty de ville först ha 225 kronor för detta. Men efter en del förhandlande så stannade beloppet på 30 kronor som jag kunde acceptera.

Hann dock inte byta biljetterna i Gävle enligt överenskommelse då tåget som kom med var försenat. Det var bara att snabbt rusa iväg till det väntande tåget och hoppa ombord. Nu fanns det gott om plats och vi kunde därför få sitta bekvämt under resan till Fagersta. Där fick vi vänta en kvart på att VL-tåget till Västerås skulle avgå. En skumpande och bullrande färd med ett pendeltåg försett med sällsynt obekväma säten. (VL satsar enligt reklamen på komfort. För VD-n?)

Väl framme i Västerås var det bara en kort bit kvar att gå till fots innan vi var hemma. Tog så cykeln och trampade iväg till Arja och hämtade katten Livet. Det var en lycklig kattflicka som kom hem. Packningarna var stora och lockande för Livet. Hon klättrade och klängde på ryggsäckarna som en apa.

Duschen var för oss trötta vandrare en njutning. Trötta och svettosande fjällfantomer med cirka 12 mils vandring bakom sig njöt vi av att åter få komma hem. Jag med nästan 19 kilo packning och Arvid med cirka 9 kg.

Det hade varit jobbiga, intressanta och omväxlande vandringsdagar. Bland annat hade vi fått uppleva hur samerna driver renar. Det gjordes med hjälp av helikopter och motorcykel. Helikoptern var utrustad med ett starkt kompressorhorn. Flygande på lägsta möjliga höjd och tjutande signalhorn drevs sedan den skräckslagna renhjorden fram längs dalarna mot renskiljningsplatsen. Signalhornstjuten och motorbullret hördes kilometervis. Ja, det låg som en öronbedövande matta över nejden. Om inte detta stressade renarna på ett ohälsosamt sätt, vad kan då stressa dem? Min syn rennäringen fick i varje fall, som jag ser det, en nyttig revidering.

Till början.