Fotografi = skriva med ljus.
Som så många andra har jag foto som hobby. Jag fotograferar det jag finner intressant och som jag vill bevara. Jag är och förblir en glad amatörfotograf utan ambition att bli yrkesfotograf. Att jag inte tjänar några pengar gör inget. Snarare så ser jag det som något positivt. Jag är inte i någon beroendeställning till någon annan och har därför friheten att fotografera på ett sätt som passar mig bäst.
När fotografin var ung, det vill säga på 1800-talet var det inget som gemene man kunde ägna sig åt. Det var både dyrt och komplicerat. Men i och med att George Eastman lanserade de enkla och lätthanterliga lådkamerorna via sitt företag Kodak blev det en förändring. Fotografin blev folklig. Nu kunde även en industriarbetare spara ihop till en enkel kamera och fotografera minnesvärda händelser.
Men när Instamatic-kameran kom i slutet av 1960-talet blev det ännu ett steg mot att bli var mans hobby. Ingen kunde längre hävda att det var för krångligt eller för dyrt. Det gick ju inte att sätta i filmen på fel sätt och att fotografera med dessa kameror kunde alla.
Jag började min bana som amatörfotograf, när jag i femårsåldern fick överta min mammas gamla lådkamera. En kamera som jag sedan hade i ett antal år innan den ersattes av en liten kamera av bakelt, som jag hittade. Det dröjde sedan inte så länge innan den ersattes av en sprillans ny Bilora Bella 66. En kamera som jag hade stor glädje av under flera år. Med sina få inställningar och inskjutbara optik var den givetvis en relativt primitiv kamera, men åtskilligt bättre än de kameror den ersatte.
Säg den som inte vill gå vidare och så ville även jag. Jag började spara till en systemkamera. Jag samlade på mig reklambroschyrer. Ortens fotohandlare hemsöktes av mig i min hunger efter en lämplig kamera. Så en dag fann jag en som jag fastnade för. En Yashica J35. En enögd spegelreflexkamera med en kopplad exponeringsmätare. Då den hade M42-gängfattning kunde jag låna objektiv av min pappa, som hade en Praktica IVb, som jag nu har i min ägo.
Under de år som har gått har jag haft ett otal kameror. Men det blev ju så, när jag under ett tiotal år arbetade som säljare i en fotoaffär. Fotografin var då fortfarande analog. Digitalkameran tror inte att just någon kunde föreställa sig. Än mindre att den digitala fotografin på så kort tid skulle sopa undan den analoga fotografin. Idag finns det bara kvar en spillra av den analoga fotografin. Det börjar bli svårt att få tag på film och få filmen framkallad. Kodachrome, som många troligen trodde skulle finnas kvar i evigheter är borta. Det är tveksamt om det överhuvudtaget går att få en Kodachromefilm framkallad.
Under ett antal år låg mitt fotointresse nere. Det var i det närmaste helt borta, men så vaknade det och jag fann åter glädje i att fotografera. Riktig fart tog det när jag köpte min första digitalkamera. En Olympus Camedia 2040Z med hela 2,1 Mpixlar. Den kostade mig med två minneskort nästan 7000 kronor år 2002. Idag får man en betydligt vassare kamera för knappa tredjedelen.
Trots att denna, min första digitalkamera, var dyr så blev införskaffandet av den en riktig nytändning för mig när det gällde fotografering. Nu var det åter roligt, varför det blev detydligt fler bilder tagna än på länge. Nu var det jag som även började intressera mig för bildbehandling. Den digitala bildvärldens mörkrum.
Jag vet att det finns de som sitter och kollar sina bilder pixel för pixel och söker tekniska felaktigheter, men jag för min del är inte road att detta, utan föredra att se på mina och andras bilder på ett "normalt" betraktningsavstånd och då spelar en eller annan felaktig pixel ingen roll. Hellre lite brus än ingen bild alls. Och skulle det vara så att en bild är märkbart brusig finns det ju möjligheten att minska bruset i efterhand i något bildbehandlingsprogram.
Men var och en har ju sitt sätt att se på saken och det måste man respektera. Det finns de som inte kan något om det tekniska när det gäller fotografi, men som är oerhört skickliga fotografer. Och så finns det de som kan allt om det tekniska men som inte kan åstadkomma en enda bra bild. Men ingen av dem är en sämre människa än någon annan.
För två år sedan införskaffade jag mig en digital systemkamera som komplement till den lilla kompakta IXUS 70. En Olympus E-410 med 2 zoomobjektiv. Dessa två kameror fyller mitt behov med god marginal. Den lilla kompaktkameran finns som regel alltid med i någon ficka. Den bästa kameran är ju trots allt den som finns till hands. Olympuskameran har nu ersatts av en mer avancerad Nikon D5000 med ett 18-55 mm-objektiv. Som jag ser det har jag inget behov av något extra objektiv, då det medföljande objektivet väl täcker mitt behov och passar bra til mitt sätt att fotografera.
I mitt bildgalleri har jag samlat några av mina bilder. Det är inga mästerverk, men trots det så bereder de mig glädje och är bilder som jag vill inte har något emot att visa upp. Men jag har även samlat en rad bilder på Picasa och Flickr.