Ett torp.

Långt inne i skogen i Mälardalen ligger ett litet torp, som jag ofta besöker. I detta torp föddes min pappa för snart 90 år sedan och de flesta av hans många syskon.

Det var ett hushåll bestående av min farmor och farfar samt deras sju barn. Livet i det lilla torpet var inget lättsamt liv. Det fanns inga av de moderniteter som vi idag ser som självklara. Ingen el, inget rinnande vatten eller liknande.

En vanlig dag började med att farmor steg upp tidigt och gjorde upp eld i spisen, hämtade vatten i brunnen till hushållet och till djuren. Om det regnade eller snöade hade ingen betydelse. Det var bara att kämpa på. Vintertid var det iskallt inne i den dragiga stugan så det gällde att få fart på elden i spisen så att det blev något så när drägligt till dess att barnen skulle upp. De hade efter frukosten att gå till skolan, som inte låg i hemmets närhet. Men det hörde även till barnens uppgift att ta med mjölken som skulle levereras till kunder inne i staden, när de ändå gick till skolan.

När spanska sjukan grasserade och det var många som insjuknade och även dog, så var det något som drabbade stugorna i grannskapet. Farmor lär, enligt vad jag fått erfara, då gått runt till grannstugorna och skött om djuren och även de sjuka. Trots detta var det ingen i mina farföräldrars familj som insjuknade utan de klarade sig helt och hållet.

Medan farmor skötte om hushållet i det lilla torpet med den lilla djurbesättningen, som betod av ett par kor, en gris samt några höns, hade farfar fullt upp i jordbruket. Åkrarna var små och bestod mest av gläntor i skogen. Men han hade även att göra dagsverken åt markägaren för att på det viset betala arrendet. Att han hade svårt att gå på grund av en skada i höften fick inte utgöra något hinder. Så det var att med käppen i ena handen och yxan i den andra ta sig fram i skogen när han skulle utföra sina sysslor som kunde vara att laga gärdsgårdar.

När min farfar köpte torpet var det försett med ett tak klätt med tjärad papp. Vid mitten av 1920-talet byttes takbeklädnaden ut mot begagnad korrugerad plåt, som håller än idag. Det var min farfars bror, som var plåtslagare, som hade anskaffat plåten och även lade den på taket.

Borta är den ljusa putsen sedan många år. Jag var själv med och knackade bort den i mitten av 1950-talet. Putsen hade då blivit så illa däran att det var enklast att avlägsna den och måla torpstugan röd. Och röd har den varit sedan dess. Först med gröna knutar och fönsterinramningar, men sedan mitten av 1980-talet har den gröna färgen ersatts med vit, som har gjort att huset nu ser betydligt ljusare ut.

Annars har inte mycket förändrats genom åren. Telefon har dragits in, men det är också den enda större förändringen. Av vad jag har hört av mina gamla fastrar och min pappa så har exempelvis inte möbleringen förändrats i någon märkbar utsträckning sedan farfar köpte torpet för drygt 100 år sedan. Det har helt enkelt inte funnits någon anledning till att ändra på möbleringen, då den är funktionell och praktisk. Men den ger också en koppling bakåt på ett sätt som jag uppskattar.

I denna vedbod, sned och medfaren, är det som veden förvaras. Att se till att det ständigt finns ved tillhör de normala sysslorna när man är vid stugan. När jag arbetar med att hålla vedboden välfylld brukar mina tankar vandra iväg till hur det var för farmor och farfar. För deras del var det verkligen en viktig sak att se till att vedförrådet aldrig sinade. Det behövdes ständigt ved till matlagningen och varmhållningen. Och jag kan föreställa mig att vedförbrukningen kunde vara ganska stor under de kallaste vintermånaderna. Att hålla en dräglig temperatur i den dragiga torpstugan krävde ständig fyr i spisen och då gick det åt ved. Mycket ved. Så det var nog ganska naturligt att min pappa fick hjälpa till med att hugga ved så snart han var gammal nog att hantera såg och yxa.

Den gamla köksträdgården, som vi kallar för landet, har än idag en funktion att fylla. Där odlas det potatis, rödbetor, morötter och annat som vi, som nyttjar stugan, har användning för. Egenodlad potatis med sill är en delikatess, i varje fall för min del. Och att sitta ute på gårdstunet och äta denna delikatess en sommarkväll är något som för min del överträffar den lyxigaste krogmiddag.

"Gubben", det vill säga fågelskrämman håller fåglar och rådjur borta från landet, när ingen annan gör det. Kanske även objudna mänskliga gäster.

Fågellivet är intensivt ända in på husknuten. Fåglarna är vana vid att bli matade och att de får vara ifred. Att ha en koltrast som springer kring fötterna när man klipper gräset är bara normalt. Precis som att en blåmes knackar på köksfönstret, om man av någon anledning skulle missa att fylla på fågelbordet med solrosfrön.

Ett fågelbord som besöks av allehanda småfåglar men även av en hackspett. Ekorrarna och rådjuren är också framme och tar för sig av vad som bjuds på fåglarnas bord. Rådjuren dock endast när ingen är i stugan.