Om ett litet torp.
Sida 1.
1905 gjorde min farfar sitt livs affär. Han, som var en vanlig bonddräng, köpte ett litet torp åt sig och sin familj. En liten stuga med två rum och ett litet kök om hela 44 kvadratmeter. När de flyttade in var dock det ena rummet uthyrt till en äldre dam som bodde kvar ett par år. Så de hade det ganska trångt. Två vuxna och ett antal barn som skulle samsas om ett rum om cirka 14-15 kvadratmeter gjorde att de fick möblera enbart efter funktion och inte för att det skulle se fint ut. Nu hade man ju ej heller råd med någon som helst lyx, utan allt gick ut på att överleva.
Till torpet hörde ett trädgårdsland. I övrigt hade min farfar möjlighet att odla förnödenheter i ett antal gläntor i skogen. Ett par kor, ett par grisar och några höns fanns i den lilla ladugården, som då fanns.
Eftersom farfar inte hade råd att friköpa marken fick han arrendera den och arrendet uppgick till 25 dagsverken per år. Det låter ju inte som något betungande, men för en fattig torpare, som dessutom var skadad i höften, var det nog inget lätt liv. Med käppen i ena handen och yxan i den andra drog han ut för att underhålla markägarens gärdesgårdar, hugga timmer etc.
Farmor hade att ta hand om barnen samt att sköta hushållet. Rinnande vatten, avlopp, el och annat som vi idag tar för givet fanns givetvis inte. Så det gällde att slita ordentligt. Dagarna började med att se till att det blev eld i spisen samt att djuren fick vatten och foder. Korna skulle mjölkas. Frukost skulle lagas och sedan fortsatte slitet för både farmor och farfar.
Skulle det bakas, vilket skedde ett par gånger per år, så handlade det om storbak av matbröd. Då var det inga smådegar som sattes, utan rejäla rågdegar. Ugnen skulle eldas varm och sedan gällde det att förvara brödet så att det höll sig ätbart under en längre tid. Vintertid förvarades det inlindat i tygtrasor i rågbingen i förrådsboden. Det frös givetvis och det hjälpte till att bevara brödet. Så när det behövdes bröd var det att gå ut till boden och hämta ett bröd, som fik tina vid spisen. Det upplevdes som nybakt har jag fått höra av gamla släktingar. Vetebröd var av vad jag förstått av vad jag hört berättas en sällan skådad lyx i detta fattiga hushåll.
Det var så fattigt att om det något år råkade vara så att de var stadda i god kassa kunde ha råd att köpa ett hårband som de sex döttrarna fick i gemensam julklapp. När barnen började skolan fick de i samband med att de gick till skolan ta med flaskor med mjölk som skulle till kunder inne i staden. Och en á två gånger i veckan fick de även finna sig i att hämta hem fotogen till belysningen.
Före jul var det som dags att slakta en gris. Då anlitadesen gammal gumma som hjälp med styckningen. Som betalning fick hon en femtioöring samt några fläskstycken. I övrigt såldes det bästa köttet med det enklare röktes, saltades in eller torkades för eget bruk. Det egna fläsket skulle räcka till framåt april/maj, varför det inte var tal om att ta mycket fläsk på tallriken. Det som var det förhärskande på tallriken var potatis, som man odlade själv. Hösten innebar ju att det fanns bär och svamp att plocka i skogen.
Ved fanns ju att få ute i skogen, men den skulle ju sågas, klyvas och torkas. Och arbetet med veden tog sin beskärda del av tillvaron. Och eftersom vedspisarna var de enda värmekällorna så gick det åt en hel del ved under den kalla årtiden för att hålla den dragiga stugan beboelig.
Vatten fick hämtas i den brunn som fanns en bit från stugan. Och vintertid så gällde det att hugga hål på isen för att komma åt vattnet. Att slösa med vatten var otänkbart. Och säg vad dessa fattiga torpare hade råd att slösa med.
En syssla som låg på farmors lott var att väva. Genom att åta sig att väva mattor till folk inne i staden så kunde hon dra lite pengar till hushållet. Att klippa till trasor till trasmattorna var en syssla som alla fick hjälpa till med. När det sedan var dags för farmor att väva fick man möblera om i det lilla bostadsrummet för då skulle vävstolen få plats och det var ju ingen minivävstol precis, så det blev då riktigt trångt.
På 1930-talet när man gjorde sig av med djuren så såldes ladugården, som monterades ned och flyttades till köparens hemman. Kvar av den minimala ladugården finns nu endast rester av stengrunden. När man ser dessa rester inser man hur trångt det måste ha varit för djuren. Inte mer än absolut nödvändigt för att rymma de fåtaliga djuren. I dag skulle det inte accepteras med en så trång ladugård.