Om ett litet torp.
Sida 2.
Visserligen var det ett fattigt hem, men av jag förstått så var det ett hem där det rådde både värme och omtanke. Humorn fanns även i all fattigdom, men det kanske var så att humorn och skratten var nödvändiga inslag för att man skulle stå med den knappa tillvaron.
Trots att de hade det knapert så stängde de inte dörren för andra, som kunde behöva hjälp. Var det någon som kom förbi för att plocka bär eller svamp och det blev dåligt väder fick de oftast komma in och få en kopp kaffe. Och under en kortare tid var det en stor familj som blivit vräkta från sitt torp, som fick bo inneboende hos mina farföräldrar. Då bodde det 19 personer i denna lilla stuga. Ett par fick sova i boden och så var det någon som fick sova hus en granne.
När spanska sjukan härjade som värst 1918-1919 så gick farmor runt bland torpen och skötte om de sjuka. Märkligt nog så var det ingen i hennes familj som drabbades av spanskan.
Hur kunde det komma sig att man var så uppoffrande trots att man hade det så fattigt? Jo, alla andra i omgivningen hade det lika kärvt och man ställde upp för varandra, vilket innebar en trygghet. Drabbades man själv av svårigheter så fick man hjälp av de andra och vice versa. Det var det sociala trygghetsnät som fanns att tillgå. Visserligen kunde man i viss mån få en viss hjälp från kommunens nödhjälp, men det var långt ifrån någon självklarhet att vända sig dit. Man ville klara sig själv så långt det var möjlighet.