Foto


Dags för en selfie på Stortorget i Stockholm.

Fotografi = skriva med ljus.

Lite egna fotominnen och tankar om fotografi.

Som så många andra har jag foto som hobby. Jag fotograferar det jag finner intressant och som jag vill bevara. Är och förblir en glad amatörfotograf utan ambition att bli yrkesfotograf. Att jag inte tjänar några pengar gör inget. Snarare så ser jag det som något positivt. Jag är inte i någon beroendeställning till någon annan och har därför friheten att fotografera på ett sätt som passar mig bäst.

När fotografin var ung, det vill säga på 1800-talet var det inget som gemene man kunde ägna sig åt. Det var både dyrt och komplicerat. Men i och med att George Eastman lanserade de enkla och lätthanterliga lådkamerorna via sitt företag Kodak blev det en förändring. Fotografin blev folklig. Nu kunde även en industriarbetare spara ihop till en enkel kamera och fotografera minnesvärda händelser.

Det gamla soldattorpet vid Arsenalen.

Men när Instamatickameran kom i slutet av 1960-talet blev det ännu ett steg mot att bli var mans hobby. Ingen kunde längre hävda att det var för krångligt eller för dyrt. Det gick ju inte att sätta i filmen på fel sätt och att fotografera med dessa kameror kunde alla.

Att stå post är att vara sedd.

Att stå post är att vara sedd.

Jag började min bana som amatörfotograf, när jag i femårsåldern fick överta min mammas gamla lådkamera. En kamera som jag sedan hade i ett antal år innan den ersattes av en liten kamera av bakelit, som jag hittade i gräset vid vägkanten. Det dröjde sedan inte så länge innan den ersattes av en sprillans ny Bilora Bella 66. En kamera som jag hade stor glädje av under flera år. Med sina få inställningar och inskjutbara optik var den givetvis en relativt primitiv kamera, men åtskilligt bättre än de kameror den ersatte. Synd bara att den inte finns kvar. Nu skulle det ha varit roligt att ha den och de andra kamerorna jag ägt kvar.

Mustasch på scenen vid Sjöhistoriska museet i samband med Veterandagsfirandet 29 maj 2017.

Säg den som inte vill gå vidare och så ville även jag. Jag började spara till en systemkamera. Jag samlade på mig mängder av reklambroschyrer. Ortens fotohandlare hemsöktes av mig i min hunger efter en lämplig kamera. Så en dag fann jag en som jag fastnade för. En Yashica J35. En enögd spegelreflexkamera med en kopplad exponeringsmätare. Då den hade M42-gängfattning kunde jag låna objektiv av min pappa, som hade en Praktica IVb.

Mimi håller alltid koll på omgivningen.

Under de år som har gått har jag haft ett otal kameror. Men det blev ju så, när jag under ett tiotal år arbetade som säljare i en fotoaffär. När det kom en ny kameramodell så ville man ju prova på och så bytte man kamera. Ofta utan att det behövdes, men man ville ju ha det senaste.

Fotografin var då fortfarande analog. Digitalkameran tror inte att just någon kunde föreställa sig. Än mindre att den digitala fotografin på så kort tid skulle sopa undan den analoga fotografin. Idag finns det bara kvar en spillra av den analoga fotografin. Men det innebär ju inte att den analoga fotografin är död och begraven. Det finns många som än idag fotograferar analogt med gamla kameror.

Under ett antal år låg mitt fotointresse nere. Det var i det närmaste helt borta, men så vaknade det och jag fann åter glädje i att fotografera. Köpte mig en liten kompaktkamera, en Minolta APS-kamera, för att ta lite familje- och resebilder med. Och det verkar som att det var en sak som kom att få mitt fotointresse att vakna på nytt. Riktig fart tog det när jag köpte min första digitalkamera. En Olympus Camedia 2040Z med hela 2,1 Mpixlar. Den kostade mig med två minneskort nästan 7000 kronor år 2002. Idag får man en betydligt vassare kamera för knappa tredjedelen.

Trots att denna, min första digitalkamera, var dyr så blev införskaffandet av den en riktig nytändning för mig när det gällde fotografering. Nu var det åter roligt, varför det blev betydligt fler bilder tagna än på länge. Nu var det jag som även började intressera mig för bildbehandling. Den digitala bildvärldens mörkrum.

Någon har lyckats placera ett par hörlurar i en av väderkvarnens vingar.

Jag vet att det finns de som sitter och kollar sina bilder pixel för pixel och söker tekniska felaktigheter, men jag för min del är inte road att detta, utan föredra att se på mina och andras bilder på ett ”normalt” betraktningsavstånd och då spelar en eller annan felaktig pixel ingen roll. Hellre lite brus än ingen bild alls. Och skulle det vara så att en bild är märkbart brusig finns det ju möjligheten att minska bruset i efterhand i något av dagens ypperliga bildbehandlingsprogram.

Men var och en har ju sitt sätt att se på saken och det måste man respektera. Det finns de som inte kan något om det tekniska när det gäller fotografi, men som är oerhört skickliga fotografer. Och så finns det de som kan allt om det tekniska men som inte kan åstadkomma en enda bra bild. Men ingen av dem är en sämre människa än någon annan.

För några år sedan införskaffade jag mig en digital systemkamera som komplement till den lilla kompakta IXUS 70. En Olympus E-410 med 2 zoomobjektiv. Dessa två kameror fyllde mitt behov med god marginal. Den lilla kompaktkameran fanns som regel alltid med i någon ficka. Den bästa kameran är ju trots allt den som finns till hands.

Replikan av Förstlingen anländer till Malmköping med skarpskyttar ombord.

Olympuskameran har sedermera ersatts av en mer avancerad Nikon D5000 med ett 18-55 mm-objektiv. Som jag ser det har jag inget behov av en mängd extra objektiv, då det medföljande objektivet väl täcker en stor del av mitt behov och passar bra till mitt sätt att fotografera. Denna kamera har jag nu kompletterat med ett 1:1,8/35 mm samt ett Tamron 2,8/90 mm macro. Något som jag inte ångrar. Dessa objektiv gör att jag kan fotografera i dåligt ljus och på nära håll. Och att jag upplever den fasta optiken som skarpare gör inte det hela sämre.

I januari 2015 införskaffade jag en lite modernare systemkamera, en Nikon D7000, som skall ersätta min Nikon D5000. Det är en mer avancerad kamera med högre upplösning och stabilare uppbyggnad. Den känns också bättre att arbeta med. Sökaren är bättre och reglagen sitter bättre till. Den ”gamla” Nikon D5000-kameran har jag som reservkamera. Hade ett tag planer på att sälja den, men efter att jag haft den ute på annons en tid utan intressenter har jag valt att behålla den. Jag har även kompletterat objektivparken med en telezoom, Tamron SP 4-5,6/70-300 VC.

Trubadur underhåller på Grassagården.

Min  Fujifilm Finepix 600 EXR som jag köpte för ett par år sedan visade sig inte vara så hållbar som jag räknat med. Den var bra så länge den fungerade som den förväntades, men när zoomreglaget började glappa och skyddslamellerna för objektivet började ge upp, så insåg jag att den var färdig att hamna på hyllan som reserv/minne. Istället för att spendera mer pengar på den än vad den är värd, valde jag att investera i en ny och vassare kamera. Det fick bli en Sony Cybershot RX100 med en 1″-sensor. Den kameran är lika kompakt som fujikameran men har en sensor som är fyra gånger så stor. Och den större sensorn ger en bättre bildkvalitet. Att objektivet är en Zeiss-konstruktion gör inte saken sämre. Dessutom är ju den bästa kameran den man har till hands.

Dessutom så finns i min utrustning ett antal blixtaggregat av olika styrka. Likaså ett par stativ. Min gamla diaprojektor med duk och projektorbord ej att förglömma. Ibland funderar jag på om jag inte har för mycket fotoprylar, men eftersom fotografering är en så viktig hobby för mig, så kanske jag inte skall se så negativt på prylinnehavet. Jag använder ju dem och har glädje av det och då finns det ju fog för dem.

På väg uppåt.

Bilder som jag har tagit finns att se på ett antal ställen på nätet:

Vidare finns jag på följande bildbyråer:

 

Till topp på sidan

error: Skyddat innehåll!! / Content is protected !!