Karlslund


Karlslund

Karlslund

Om ett litet torp.

Vad är ett torp? Jo, enligt vad som anges i olika lexikon så betyder torp ursprungligen en avskilt belägen gård i motsats till gårdar i som ligger samlat i en by. Från 1300-talet var dock torp redan synonymt med bebyggelse, som var underlagd annan gård, som arrendetorp eller dagsverkstorp. För många är dock ett torp synonymt med den indelte soldatens tjänstebostad, men så var ju inte fallet.

 

Karlslund, tidigt 1930-tal.

Karlslund, tidigt 1930-tal.

Karlslund

Under de allra första åren av 1900-talet gjorde min farfar sitt livs affär. Han, som var en vanlig bonddräng, köpte ett litet torp åt sig och sin familj. En liten stuga med två rum och ett litet kök om hela 44 kvadratmeter. När de flyttade in hyrdes dock det ena rummet ut till den äldre dam som farfar köpt torpet av, som sedan bodde kvar ett antal år. Köpesumman som var på hela 5000 kronor var ju en förmögenhet för en torpare på den tiden. Men genom att ”betala” genom att låta säljaren bo kvar och sedan dessutom få en halv liter mjölk om dagen så länge hon bodde kvar löste det sig utan att farfar behövde betala något i kontanter.

De hade det ganska trångt. Två vuxna och ett antal barn som skulle samsas om ett rum om cirka 14-15 kvadratmeter gjorde att de fick möblera enbart efter funktion och inte för att det skulle se fint ut. Nu hade man ju ej heller råd med någon som helst lyx, utan allt gick ut på att överleva.

 

Stugan midsommaren 1957.

Stugan midsommaren 1957.

Till torpet hörde ett trädgårdsland. I övrigt hade min farfar möjlighet att odla förnödenheter i ett antal gläntor i skogen. Ett par kor, ett par grisar och några höns fanns i den lilla ladugården, som då fanns. Eftersom farfar inte hade råd att friköpa marken fick han arrendera den och arrendet uppgick till 25 dagsverken per år. Det låter ju inte som något betungande, men för en fattig torpare, som dessutom var skadad i höften, var det nog inget lätt liv. Med käppen i ena handen och yxan i den andra drog han ut för att underhålla markägarens gärdesgårdar, hugga timmer etc. Och så skulle ju de egna små på åkrarna ha sin tillsyn.

 

Lovisa och Magnus Österlund.

Torparparet Lovisa och Magnus Österlund.

Farmor hade att ta hand om barnen samt att sköta hushållet. Rinnande vatten, avlopp, el och annat som vi idag tar för givet fanns givetvis inte. Så det gällde att slita ordentligt. Dagarna började med att se till att det blev eld i spisen samt att djuren fick vatten och foder. Korna skulle mjölkas. Frukost skulle lagas och sedan fortsatte slitet för både farmor och farfar.

Här bodde familjen.

Här bodde familjen.

Skulle det bakas, vilket skedde ett par gånger per år, så handlade det om storbak av matbröd. Då var det inga små degar som sattes, utan rejäla rågdegar. Ugnen skulle eldas varm och sedan gällde det att förvara brödet så att det höll sig ätbart under en längre tid. Vintertid förvarades det inlindat i tygtrasor i rågbingen i förrådsboden. Det frös givetvis och det hjälpte till att bevara brödet. Så när det behövdes bröd var det att gå ut till boden och hämta ett bröd, som fik tina vid spisen. Det upplevdes som nybakt har jag fått höra av gamla släktingar. Vetebröd var av vad jag förstått av vad jag hört berättas en sällan skådad lyx i detta fattiga hushåll.

Spisen, som även var värmekälla.

Spisen, som även var värmekälla.

Det var så fattigt att om det något år råkade vara så att de var stadda i god kassa kunde ha råd att köpa ett hårband som de sex döttrarna fick i gemensam julklapp. När barnen började skolan fick de i samband med att de gick till skolan ta med flaskor med mjölk som skulle till kunder inne i staden. Och en á två gånger i veckan fick de även finna sig i att hämta hem fotogen till belysningen.

Köket

Köket

Före jul var det som dags att slakta en gris. Då anlitades en gammal gumma som hjälp med styckningen. Som betalning fick hon en femtioöring samt några fläskstycken. I övrigt såldes det bästa köttet med det enklare röktes, saltades in eller torkades för eget bruk. Det egna fläsket skulle räcka till framåt april/maj, varför det inte var tal om att ta mycket fläsk på tallriken. Det som var det förhärskande på tallriken var potatis, som man odlade själv. Hösten innebar ju att det fanns bär och svamp att plocka i skogen.

Mattorna behövde luftas.

Mattorna behövde luftas.

Ved fanns ju att få ute i skogen, men den skulle ju sågas, klyvas och torkas. Och arbetet med veden tog sin beskärda del av tillvaron. Och eftersom vedspisarna var de enda värmekällorna så gick det åt en hel del ved under den kalla årstiden för att hålla den dragiga stugan beboelig. Vatten fick hämtas i den brunn som fanns en bit från stugan. Och vintertid så gällde det att hugga hål på isen för att komma åt vattnet. Att slösa med vatten var otänkbart. Och säg vad dessa fattiga torpare hade råd att slösa med. En syssla som låg på farmors lott var att väva. Genom att åta sig att väva mattor till folk inne i staden så kunde hon dra lite pengar till hushållet. Att klippa till trasor till trasmattorna var en syssla som alla fick hjälpa till med. När det sedan var dags för farmor att väva fick man möblera om i det lilla bostadsrummet för då skulle vävstolen få plats och det var ju ingen minivävstol precis, så det blev då riktigt trångt.

På 1930talet när man gjorde sig av med djuren så såldes ladugården, som monterades ned och flyttades till köparens hemman. Kvar av den minimala ladugården finns nu endast rester av stengrunden. När man ser dessa rester inser man hur trångt det måste ha varit för djuren. Inte mer än absolut nödvändigt för att rymma de fåtaliga djuren. I dag skulle det inte accepteras med en så trång ladugård.

Karlslund-15

Visserligen var det ett fattigt hem, men av jag förstått så var det ett hem där det rådde både värme och omtanke. Humorn fanns även i all fattigdom, men det kanske var så att humorn och skratten var nödvändiga inslag för att man skulle stå med den knappa tillvaron.

Vägvisare

Vägvisare

Trots att de hade det knapert så stängde de inte dörren för andra, som kunde behöva hjälp. Var det någon som kom förbi för att plocka bär eller svamp och det blev dåligt väder fick de oftast komma in och få en kopp kaffe. Och under en kortare tid var det en stor familj som blivit vräkta från sitt torp, som fick bo inneboende hos mina farföräldrar. Då bodde det 19 personer i denna lilla stuga. Ett par fick sova i boden och så var det någon som fick sova hus en granne. När spanska sjukan härjade som värst 1918-1919 så gick farmor runt bland torpen och skötte om de sjuka. Märkligt nog så var det ingen i hennes familj som drabbades av spanskan.

Hur kunde det komma sig att man var så uppoffrande trots att man hade det så fattigt? Jo, alla andra i omgivningen hade det lika kärvt och man ställde upp för varandra, vilket innebar en trygghet. Drabbades man själv av svårigheter så fick man hjälp av de andra och vice versa. Det var det sociala trygghetsnät som fanns att tillgå. Visserligen kunde man i viss mån få en viss hjälp från kommunens nödhjälp, men det var långt ifrån någon självklarhet att vända sig dit. Man ville klara sig själv så långt det var möjlighet.

 

Vedgården

Vedgården

Vattenfrågan var viktig. Den brunn som finns nära torpet var inte en brunn att lita på vid riktiga torrsomrar. En sådan sommar var det 1914. Då sinade brunnen och även de källor som finns i torpets närhet. Men vatten var ju en livsviktig nödvändighet, så det blev att hämta vatten där det var möjligt. Man ställde en tunna på en gammal kälke och släpade ekipaget på den smala grusvägen till en stor gård ett antal kilometer bort. När tunnan var fylld med det eftertraktade vattnet gällde det att släpa hem den. Och på hemvägen handlade det om att släpa det tunga ekipaget uppför en lång uppförsbacke. Och eftersom djuren förbrukade en hel del vatten var denna tur med kälken något man fick göra ett antal gånger per vecka. Varmvatten fick man på det sedvanliga viset genom att värma vatten på spisen. Och genom att all matlagning och vattenvärmning skede på vedspisen så innebar det att det gick åt en hel del ved även på sommarhalvåret.

Vedboden

Vedboden

Vedboden kan nog räknas som en av de viktigare byggnaderna på tomten. Det gällde ju att ständigt se till att det fanns ved att tillgå i erforderlig mängd. Och så skulle det finnas ved i reserv. Utan ved så var det ju svårt att hålla värmen och laga maten. När det var dags för att farmor skulle föda ännu ett barn plockades kortleken fram och sattes i barnens händer. Barnen fick sedan sysselsätta sig med kortleken vid vedboden tills förlossningen var avklarad.

Några lekplatser fanns givetvis inte för barnen annat än naturen runt stugan. Den lilla bäck, som nu är nästan helt försvunnen, fick agera badplats under varma sommardagar. Min pappa fick som ensam pojke finna sig att leka en hel del ensam. Ganska tidigt började han snickra. Fick han någon gång några ören så köpte han spik för pengarna. Han tiggde till sig socker och margarinlådor av stadens handlare. Dessa lådor slog han isär och använde för att snickra garage och ladugård. Men han snickrade även kopior av de bussar och lastbilar, som fanns i staden. Bussarna hade öppningsbara dörrar, stoppade säten om förebilden hade det och fungerande fjädring. Fjädringen bestod av bladfjädrar som han tillverkade av en kasserad mattpiskare av rotting. Tyvärr finns nu inget av dessa alster kvar.

Farmors katt

Farmors katt

Farmor och farfar hade givetvis katter. Det var Livet, Kristin och en rad andra katter. En katta kom från ett granntorp där hon inte behandlades väl. Hon kom genom skogen och fick stanna ett par dagar innan farmor gick tillbaka med henne. Efter några dagar så dök hon åter upp hos mina farföräldrar och då fick hon stanna där livet ut.

Torpet var åretruntbostad fram till mitten av 1940talet. När farmor dog flyttade farfar hem till en av döttrarna. Torpet blev då sommarbostad åt en dotter och hennes familj. Men torpet kom även att fungera som en samlingsplats för syskonen och deras familjer. Just detta att inte stänga dörren för släkt och vänner har varit ett signum för torpet och dess invånare och är så än idag.

I mer än ett och halvt decennium var torpet mina föräldrars sommarbostad. Och där efter var det min tur att ta vid. Jag har kunnat koppla av och hitta mig själv i en stressig tillvaro. När jag har känt mig nere har en vistelse vid torpet varit den bästa medicinen. Där har jag kommit bort från den vardagliga stressen och alla så kallade” måsten”. Att få vara vid torpet mitt inne i skogen utan alla bekvämligheter har fått mig att koppla av och gett mig chansen att på ett effektivt sätt bearbeta min situation och gjort mig starkare. Tyvärr skakades den känslan i grunden vid ett inbrott. Det var inte mycket som stals, men det som satte sina svårutplånliga spår var intrånget. Detta att någon eller några främmande hade trängt in i torpet och rotat i skåp och lådor. Trygghetskänslan sprack som en skör såpbubbla.

Att vårda detta torp och försöka bevara minnen från dess tid i släkten ser jag som ett sätt att hedra de människor som levt i detta torp. Levt ett hårt liv i fattigdom under omständigheter, som vi idag har svårt att föreställa oss och förstå.

Till topp på sidan

error: Skyddat innehåll!! / Content is protected !!