John ”Iron-Mad” Wilkinson

John Wilkinson föddes 1728 i Little Clifton, Cumberland (nu en del av Cumbria) och dog av diabetes 14/7 1808 i Bradley, Near Bilston. Han var son till Isaac Wilkinson som var masugnsmästare vid den hytta som fanns på orten. Isaac Wilkinson var en av de första att använda koks istället för träkol vid järnframställningen.

Föregångare när det gällde att använda koks var Abraham Darby och dennes halvbror William, som var 17 år yngre. Hans syster Mary gifte sig med en Joseph Priestley som kom att spela en viss roll när det gällde John Wilkinsons yngre bror William.

När John Wilkinson var 17 år började han som lärling hos en järnhandlare i Liverpool och 5 år senare blev han själv järnhandlare. John samarbetade troligen med sin far i hans hytta, som inkluderade en masugn, vid Bersham Ironworks i Bersham i Denbighshire.

1757 reste han tillsammans med ett antal partners en masugn i Willey nära Broseley i Shropshire. Han och en Edward Blakeway arrenderade dessutom mark invid Bradley verkstäderna i Bilston församling nära Wolverhampton. 1761 övertog han Bersham Ironworks i sin helhet. Bradley förblev hans största och mest lyckade verksamhet och platsen för långtgående experiment när det gällde att använda stenkol som ersättning för koks vid gjutjärnsframställningen.

När han stod på topp innefattade hans verksamhet ett antal masugnar, tegelbruk, krukmakerier, glasbruk och valsverk. Bland hans produkter återfanns kanoner. De var svåra att gjuta då blåsbildning, s.k. gjutmästarboställen, inte var önskvärda. Traditionellt hade kanoner gjutits med en kärna, men 1774 föreslog Wilkinson att man skulle gjuta dem solida och sedan borra upp loppet i efterhand. Kanonerna hade visserligen under en längre tid borrats upp för att få bort ojämnheter från gjutningen. Men att gjuta dem solida och sedan borra bort kärnan ledde till bättre kanoner. 1775 uppfann och patentsökte John Wilkinson en ny sorts borrmaskin, som borrade med större precision än vad tidigare hade varit möjligt. Oturligt nog så var hans uppfinning ingen nyhet varför hans ansökan om patent troligen avslogs.

En annan viktig produkt var cylindrar till ångmaskiner. På grund av hans cylindrar var så fint borrade blev han huvudleverantör till Boulton & Watt. Han byggde även ångmaskiner på licens för att använda i sina stålverk. Han drev även på användandet av ångmaskiner för att driva smideshammare och valsverk. Den första roterande ångmaskinen installerades i Bradley 1783. Wilkinson tillverkade även utan licens från Boulton & Watt, vilket de senare ej visste om förrän Johns yngre bror Williams avslöjade det när han återkom från en resa i Europa i slutet av 1780-talet. Boulton & Watt stämde Wilkinson. Då patentet gällande ångmaskiner var nära att löpa ut etablerade sig Boulton & Watt sin egen fabrik Soho Foundry Smetwick för att där tillverka kompletta ångmaskiner istället för enbart konstruera dem och låta andra tillverka dem på licens.

1775 gick Wilkinson in som en av 13 delägare i ”the Iron Bridge” och övertalade de övriga 12 delägarna att bron skulle byggas helt i järn. 1777 sålde han sin andel till Abraham Darby III och överlät till denne att fullborda projektet. Bron stod klar 1779. 1787 sjösatte han den första pråmen med järnskrov byggd vid ett varv i Brosley.

1796, när han var 68 stod han för cirka en åttondedel av Storbritanniens produktion av gjutjärn. Det gjorde honom oerhört rik och har var även något excentrisk. Hans ”järngalenskap” nådde sin topp på 1790-talet, då nästan allt omkring honom bestod av järn. Till och med ett antal kistor och en massiv obelisk för hans grav. Obelisken står fortfarande i byn Lindale.

Ser på hans familjeliv så kan det noteras att han gifte sig med Ann Maudsley 1759. Hon kom från en välbeställd familj, som hjälpte till att betala en andel i New Willey Company. Efter Anns död gifte han om sig, vid 35 års ålder, med Mary Lee, vars pengar bidrog till att han kunde köpa ut sina partners.

När han var i 70-årsåldern blev hans älskarinna Mary Ann Lewis, en piga på hans gods i Brymbo, mor till hans enda barn, en pojke och två flickor.

14/7 1808 dog han, troligen av diabetes, i sin fabrik i Bradley. Han begravdes på sitt gods Castlehead, Lindale-in-Cartmel i Lancashire och det i en kista av gjutjärn som han själv lär ha ritat och låtit tillverka. Efter hans död missköttes dock hans gods efter 1828 har hans lämningar och järnkistan flyttas ett antal gånger och är nu försvunnen.

 

Källor: Wikipedia, Nationalencykopedin.