Mimi
Mimi, en liten hund.
Mimi är den lilla hund, som min särbo och jag har köpt tillsammans. Saknaden efter min särbos förra hund, Tindra, blev snart så stor att vi båda kände att det var dags att skaffa oss en ny fyrfota familjemedlem. Efter en tids funderande och sökande fann vi så en valp som vi fastnade för. En blandrashund. Det är Shih tzu, Pudel, Cavallier King Charles och Griffon Bruxellois i en salig blandning. Det är med andra ord en hund, som inte blir så stor utan en liten behändig kompis.
När jag hade en ledig dag passade vi på att besöka uppfödaren i Vittinge för att se om den valp vi sett i en annons skulle vara passande. Det stod klart ganska omgående att vi var överens om att vi funnit den familjemedlem vi sökte. Mimi var, när vi besökte uppfödaren, 6 veckor och därmed ett riktigt litet charmtroll, som utan problem kunde ligga i min hand och se på mig med sina stora ögon. Nu var hon inte den enda valpen, utan det fanns fler ur en annan kull samt en bror till Mimi. Hon var dock den som föll oss mest i smaken. Vi föll pladask för henne och det tog inte lång stund innan vi hade bestämt oss för att det var Mimi, som var vår nya familjemedlem.
Nu hade vi en tid framför oss som var minst sagt spännande. En liten varelse som skulle inlemmas i familjen och få lära sig allt en liten hund behöver kunna. Men även jag och min särbo kom att få lära oss en hel del om hur det är att uppfostra en liten hundvalp.
2011-10-28, kunde vi äntligen hämta vår nya familjemedlem, som vi har längtat så efter. Hon fick komma till oss på sin tvåmånadersdag. Resan hem till Strängnäs gick bra och hon gjorde sig snabbt hemmastadd. Det tog bara några sekunder så hade hon sprungit ut i köket och kissat en skvätt. Något som hon ljudligt annonserade med glada pip. Hur kan man stå emot en liten hundvalps blickar? Jag har i alla fall svårt att göra det.
Vid 5 månaders ålder var Mimi en hundfröken med en egen stark vilja. Det är dock inte bara mys och kel som är livet för Mimi. Hon tycker om att vara ute och har sina favoritstigar i skogen på Tingstuhöjden. Ibland får jag vänta på Mimi, men ibland är det tvärtom. Men vi har ytterst sällan bråttom så en liten paus brukar inte störa.
Vintertid är det inte utan anledning som Mimi ibland blir kallad snögumma. Snön fastnar i hennes päls och det kan bli rejäla klumpar, som det sedan tar en stund att tina, när hon kommer in i rumsvärmen igen. Men hon verkar inte frysa och det är nog bara naturligt med tanke på hennes långa och luftiga päls. Att få ta sig en promenad i skogen är omtyckt. Att det kan vara ganska ojämn mark spelar ingen roll för en vig hundvalp som Mimi.
En sak som Mimi inte är så förtjust i, är att bli duschad. Hon protesterar inte men visar att det inte är den roligaste upplevelsen, men när hon väl är duschad så har hon inget emot att få sitta inlindad i en handduk i mattes eller husses knä. Linslus eller inte, men nog har hon blivit fotograferad allt som oftast.
Mimi har ett tempo när hon leker och det är full fart. Men så helt plötsligt kan hon ta en kort paus för att hämta andan och nya krafter.
Tiden går och hon har blivit fullvuxen. Efter 2 år så finns lekfullheten och busigheten kvar vilket inte gör något. Att handskas med bollar är något som hon är suverän på. Att springa omkring i full fart med en boll framför sig tycks inte vara något som är svårt för henne. Och hon klarar även av att nicka en boll som kommer emot henne.
Tiden går och Mimi blir äldre. Det har blivit januari 2014 och Mimi är nu 2½ år. Hon är nu klippt för tredje gången och det är långt ifrån den sista gången. En del kanske anser att det är fel att klippa henne så här mitt i vintern, men hon har inte visat några tecken på att frysa. Nej, hon älskar snö och då är det skönt att inte ha en lång päls där snö och is biter sig fast. Och som nyklippt är hon mycket mer lättrörlig. Hon far omkring som ett yrväder när vi är ute. Åter hemma i bostaden tar hon sedan en välförtjänt vilostund.
Om det är något som är typiskt för Mimi så är det hennes genuina snällhet och viljestyrka. Har hon bestämt sig för något så vill det till att ändra på det. Dessutom verkar det ofta som att hon mycket väl förstår vad jag och min särbo pratar om. Så det gäller att passa sina ord för att denna lilla bestämda dam skall få några opassande idéer i sin lilla skalle.
Vid fyra års ålder är Mimi en bestämd liten madame, som vet vad hon vill och även klart visar det. Men hon är också mån om sin matte och husse. Hon vaktar oss och ser efter att vi mår bra. Blir jag dålig kommer hon och gör mig uppmärksam på att det inte står rätt till med mig. Som regel är det då blodsockret som är på väg åt något håll vilket inte är bra för mig som diabetiker. Detta att hon reagera på avvikelser i blodsockervärdet är inget som vi har lärt henne, utan det har hon gjort på egen hand. Går jag upp nattetid så måste jag säga till Mimi att jag mår bra annars kommer hon efter mig som en liten skugga.
Med åren har Mimi blivit en riktig knähund. Från att ha varit en intensiv motståndare till att komma upp i knät så har det svängt till att hon nu kan komma och tigga om att få komma upp i sin husses knä. I synnerhet alldeles innan vi skall äta lunch.
Tiden går och Mimi har vid det här laget hunnit bli hela 5½ år. Och ändå känns det inte som att det var så länge sedan som jag och min särbo valde ut henne hos uppfödaren. Ibland undrar jag om inte hon också gjorde ett val. Hur det än var så är hon en hundraprocentig familjemedlem.
& år fyllda och snart är det 6 år sedan jag och min särbo, Birgitta, åkte och hämtade hem vår lilla familjemedlem. Då en liten valp, men som sedan växte snabbt. Nu en fullvuxen och bestämd hundmadam. Hon vet verkligen vad hon vill och vet hur hon skall göra så att hennes husse och matte begriper vad hon hon vill. Bortskämd? Ja, något annat kan man verkligen inte påstå.
